Inlägget gjort

Freedom is yours if you want it. You just don’t know what you need.

Spiritualized Press Photo

Spiritualized Press Photo
”Freedom is yours if you want it. You just don’t know what you need.” – Jason Pierce

I onsdags anordnade jag den tjugonde Slörullen, en social cykeltur till olika platser i Göteborg. Denna gång cyklade vi till GBG Bamboo Bikes, några entusiaster som bygger cykelramar av bambu. Det blev en trevlig kväll och när vi satt där och snackade formulerade Dan-Eric Archer, en av grundarna av GBGBB det så fint: nyckeln till frihet är ett billigt boende.

Jag kände för att blogga denna afton. Hur får en ett billigt boende? Jag fick häromveckan ett erbjudande på en etta på 38 kvm för 2300, i Krokslätt, fast på Göteborgssidan. Det skulle vara billigare än de 2700 jag betalar för mina 26 kvm vid Wieselgrensplatsen idag. Haken var att duschen var i källaren så jag bangade det. Nu finns en tvåa med balkong för 4300 här i Gamla Kvillebäcken, som jag gillar att kalla det som en kontrast till Nya Kvillebäcken, Långängen i de flestas mun. Jag har kikat på huset, klurat ut vilken balkong det är, att den är bakom ett träd så det blir nog inte så mycket kvällssol och dagtid är jag ju på kafét. Idéer om att en tvåa skulle göra att jag skulle ”hosta” fler folk från Couchsurfing då det inte skulle innebära samma intetgörande av privatliv som det är att ha folk på soffan i min lilla etta, det skulle ju gå att stänga dörren. Det skulle även innebära att en skulle kunna hyra ut rummet och sova på soffan ibland för att dryga ut hyran. Inte för att allmännyttan skulle godkänna en sådan uthyrning, men det känns som halva Göteborg finansierar sina utlandssemestrar med AirBnb nuförtiden, så jag kanske skulle släppa på mina principer.

Jag inser att det här är i-landsproblem deluxe. Hur hamnade jag då här? 2005 hyrde jag en fyra i Bergsjön tillsammans med två vänner, på den tiden var det lättare att få tag på större lägenheter än små. Så tror jag det är fortfarande? I drygt två år bodde jag i den där fyran, jag stod på kontraktet och en polare flyttade ut för att ge plats åt en annan, till slut hade vi slut på polare som ville bo i Bergsjön och vi började hyra ut till bekanta och bekantas bekanta. Stämningen i mini-kollektivet (Mustikkakangas grannar var det officiella namnet, ”seperatistiska manskollektivet Carpe Penis” var det inofficiella) blev en annan och jag bytte fyran mot ettan jag nu har i den interna kön. En av de absolut bästa grejerna med allmännyttebolagen är dessa interna köer, där hittar du lägenheter innan de hamnar på Boplats (vilket de gör om de inte hittar någon internt).

Jag trodde att jag firade tioårsjubileum i denna lägenhet nu i sommar och tänkte styra upp ”inflyttningsfest” eftersom jag inte hade någon, men den får visst vänta tills jag räknat rätt, till nästa år. Häromåret lärde jag känna Joakim, som under universitetstiden i Linköping skrev upp sig i bostadskö i Stockholm, Malmö, Uppsala och Göteborg. Således har han lite kötid både här och där. Jag snodde idén och du får gärna sno den av mig. Sharing is caring. Jag har ingen som helst tanke på att flytta till Stockholm, men om tio år så kanske jag känner för det och då har jag en faktiskt chans att få en lägenhet. Det kostar mig några hundra om året. Nästa år fyller min systerson sjutton, då börjar jag ge honom världens tristaste och smartaste present. Treat yo’self.

Malmö
https://www.boplatssyd.se/registration-choice

Stockholm
https://bostad.stockholm.se/Minasidor/login/Registrera/

Göteborg
https://nya.boplats.se/registrera/

Inlägget gjort

Fläderkärlek.


Fläderkärlek

Idag fick jag äntligen ett samtal från Ingrid. I mitt jobb som färdtjänstchaufför körde jag henne precis innan lunch för en månad sedan. Hon hade problem med foten och bad mig plocka fläder åt henne så hon kunde göra saft till oss båda. Eftersom jag bara hade lunchen att ta hänsyn till tidsmässigt plockade jag en trettio-fyrtio kvistar eller vad de nu kallas. Sedan vart det tyst. Jag antog att hon tappat mitt kort, men idag ringde hon. Jag var i närheten och svängde förbi, men glädjen över att få träffa den fina damen och få lite saft smolkades när hon berättade att hon i fredags råkat ut för nån jävel som distraherat henne på Konsum i Gamlestan (ni vet det gamla karttricket fast denna gång med V75-talonger). Hon hade bara föst undan dem och sagt att hon inte var intresserad. När han till slut drog gjorde han det i en väldig fart. Han hade fått med sig Ingrids kort som han tömde på 7000 kronor. Jag blir så jävla ledsen på dessa odrägliga svin som stjäl av de äldre.

Förlåt för ett vanligt jävla blogginlägg, men jag blir så jävla ledsen på folk och var tvungen att få det ur mig. På ett framtida fik ska jag försöka tillhandahålla fläder från Ingrid, det lovar jag. Vi är ett bra team.

and I working to try and come up with something more comprehensive
movie2k The Features of Sciphone i68 4g Mobile Phone Series

days settle north park conventional round
black pornMake Your Real Estate Deals Less Stressful by Adding More Upfront Stress
Top 10 Housing Appreciation Markets in 2011
redtube Jason played a large part in his children lives

Could we add a bullet on the side for Yesstyle
xvideos being careful not to let the roux brown

5 Tips Before You Start Buying Fashion Jewelry For A Formal Event
xhamster and wore unhooked rubber galoshes that flapped when they walked

Shock celebrates 30 years with a grand party in NYC
porno currencyshares mediterranean solitary sterling entrust etf nysearca

Lexus IS 350 F Sport
porno styles coming up with via the www

These is What an Electric Mattress Pad Entails
youporn half sizes for women and men

How to Dress Like an Old Lady
cartola fc and first by number of stores

Why Steve Madden Is a SHOO
free gay porn How to Be a Freelance Journalist

is renowned for his
Kristen Stewart Helps Taylor Lautner Celebrate 21st Birthday

After several washes
Dog Boots Make a Wonderful Gift For the Holidays For Your Pet
Inlägget gjort

What will all tomorrow’s parties be? A bike-ride in Utrecht, The Netherlands? Maybe.


Moonface. Photo: Elizabeth Radzikowska.

On Monday I came back from a long lovely trip with two of the world’s best festivals ringing in my ears. All Tomorrow’s Parties hosted two last weekends of their marvelous concept where they let one band chose what other bands should play. This next to last weekend however was curated by themselves and their friends at the Primavera Sound festival (the very last the weekend after was curated by Loop). I had been to one ATP before, when Slint reunited, back in 2005. Now I made my way to Camber Sands yet again. Camber Sands is a beach resort for the English working-class but during the winter it occasionally transforms into a music nerd Mekka. I booked my ticket on a whim when I heard that they were about to sell out and I so very badly wanted to see Television perform their masterpiece Marqueen Moon in its entirety. One of the reasons I haven’t made it back to ATP since 2005 is the sleeping situation. You normally have to buy a whole room, a chalet. This time however, you could share a 4-berth room so I bought a ”half-chalet” and hoped someone would come to their senses this time and join me. It’s gotten a lot easier finding peeps to tag along to these fests with because of twitter and the lovely little Primavera Sound Crew group on Facebook, a group for people who are nerdy enough to go to festivals in other countries on their own and there meet up with kindred folk. A Swedish guy, Mattias, whom I had just spoken to once in person, took the chance to join me. We arrived with a crowd-funded bus (We can go dutch, I love y’all for that!) with a few of the others from the PS group. An hour later our new flat mates, Charlie and Ollie, two young brits, showed up. Naturally they would have to cuddle up on the sofa bed. Me and Mattias had gotten their first and in true viking manner just taken the two single beds.

I’m not gonna go into detail about all the bands, you can check out tiny little ”reviews” on every one of them at instagram.com/llamalloyd if there’s something special you would like my take on. The Thursday started with me trying to figure out if it really was Scout Niblett in a wig behind the drums at Magik Markers. Of course it wasn’t, she was upstairs and when I got up there she and her guitar gave me goosebumps, the very best thing that a band can give you. Icarus Line blew me away while Low made me so sleepy I literally went to bed, even before they had finished. I felt incredibly old.

On Saturday me and Mattias took a stroll along the beautiful beach and it was all sublime. We left for Eraas, which I just found out is the new duo behind postrock band Apse. I was happily surprised and then blown away by the marvelous instrumentalists Tortoise. The other band to give me goosebumps was of course the old men in Television during the title track of Marquee Moon. Brilliant stuff, still. Then laying down in the back listening to Godspeed You! Black Emperor was just blissful and someone brought a pet dino to Feel the pain with Dinosaur Jr.

Sunday’s lineup felt a little weak, but if you look at it in a positive way, then it felt like these were the band that were the future, instead of old-timers like Dinosaur Jr and Television (except for Los Planetas, enough with them already, Primavera!). These were the new noise-makers; Haxan Cloak and Pharmakon being the two who made the most, and most fucked-up noise. I liked Forest Swords, who had realized it’s much more fun to watch a guy with a bass instead of just having a bass track on his computer. Hebronix had really beautiful passages and stood for the best party trick at the entire festival when he came in to one of the chalet parties that played pretty awful music and asked to plug in his toaster. When he finally found an outlet the thing short circuited the stereo and everything went quiet and black. Brilliant!

Leaving the fest, hung over as the queen in Maida Vale fellow PS Crewers Joao, Blanca and me endured the bus ride and chilled a few hours at a Syrian restaurant. Our minds were pretty empty and it was lovely to just stare into the air for a while. I took a more comfortable than I had thought bus to Amsterdam (£1.60!) over night and continued chilling with the obvious visit to Rijksmuseum and Anne Frank house and a visit to the Documentary film festival and the lovely film Everyday Rebellion before it was time for the next festival.

On Thursday morning I got an email from the ceo of Spinlister, a site where you can rent locals’ bikes that my rental in Utrecht would be the first bike rented in ”Amsterdam”. I wonder what the good folks in Utrecht would say about that! Utrecht is a lovely university city about the size of Gothenburg half an hour away from Amsterdam. Here the festival Le Guess Who? takes place every year at different venues throughout the city, you could say it’s like Way Out West’s club programme Stay Out West but without all the massive queues you get with 25000 people. The biggest venue is about the size of Pustervik (appx 1000 people). I heard that the festival started as a birthday party and that it celebrated Canadian bands (hence Le Guess Who?) the first year and the next year they cheated with Beach House and Jana Hunter (both American). There’s still a lot of Canadian bands on the lineup and a lot of garage rock. My friend Ola was there last year and I agreed that they had a remarkable sense of what was ”up and coming” so I bought an Early Bird ticket for this year’s fest. I felt that they would give what I wanted and yes, the lineup made me smile.

When I got to Utrecht I walked to a part of town with schools and little family houses everywhere. I rang the door bell of one, where Wouter, the manufacturer of the interesting bike I had rented answered and led me out the back where he had these new chainless bikes he had designed and made. I rode with a backpack on my back and a smaller one on my tummy until I made my way to my Couchsurfing host, Eduard. Le Guess Who? has realized that the amount of hotel and hostel rooms in Utrecht is limited but they have an almost unlimited amount of students so you can actually ask for a couch directly on their site! Love that! Anyways I met three little Poles that were also couchsurfing at the same place and we got along very well, one of them, Szymon, runs a music blog called Kilof. A fun bunch. We all stayed in the attic of this kid Eduard who wasn’t really going to the festival until we were… Not the best situation, but yeah yeah. Wednesday started with the brilliance that is King Khan and then a little older brilliance by The Fall and after a little bike-ride to a smaller venue where there was a, mostly Norwegian, line, we saw Night Beats who performed last year as well. I can really see why they let them come back again. It’s always a good bet to go see a band that gets booked two years in a row. Biking around in the darkness a little drunk is fun and frankly, that’s exactly what I did at Stay Out West this year too. And you do manage to get into more than one club that way. In Utrecht everybody bikes. It’s the way to go.

Friday started with a few so-so bands before the marvellous Braids filled my heart with soul and my body with goosebumps. Sheer brilliance. I stuck around for The Black Angels instead of going directly to the Ty Segall curated night and they’re always a treat but in hindsight I feel that maybe I should’ve checked out Magnetix because if they were anything like the band Ty chose after them, J.C. Satán, I would’ve loved them too. J.C. were amazing, one of the best garage acts I’ve ever seen. Brilliant guitarist and it never got boring which garage can get sometimes if it’s too repetitive. None of that. Good shit!

On Saturday there was something called Le Mini Who? which meant free gigs at little art clubs and cafés throughout the city. Me and my new couchsurfing host Dominique (I couch-jumped – didn’t stay the whole time at one person’s home) went to see ZZZ’s but they had swapped times with Pins who were awesome, really good stuff. They had been on my ”first band of the itinerary” but this way it was ok that we had so much Mexican food that we didn’t get there in time for their ”proper” gig. Unfortunately the upstairs was full, too bad, I really would’ve wanted to see Thao & The Get Down Stay Down but the goosebumps from Scout Niblett once again was more than enough downstairs. The only Swedish band on the lineup were The Thing, the jazz trio Neneh Cherry made a brilliant album with recently. On their own they play so incredibly loud and fast you almost get sweaty just watching them. Fire! in a condensed form. Happy to be a Swede. After them even Metz sounded kinda lame. A bike ride over to ZZZ’s and a little queueing before I managed to hear the last two songs these Japanese noise women performed. Great stuff.

The Sunday was suitably timed a lot earlier with Matt Elliott, Moonface and Destroyer as my opening trio in a modern church. The Moonface album Julia with Blue Jeans On that landed about a month ago took my friend Madeleine by storm and I remember thinking ”What the hell” when she gave it 9/10 a few hours after it had been made available. It took me a little longer to come to realize she was completely right and when Spencer Krug performed these piano pieces I was in a trance and was very close to crying. Between these remarkably beautiful pieces he seemed to be another man, though, joking about getting shat on in Lissabon and whatnot. I got to think it through, but that might very well have been the concert of the year. The fact that I’m thinking about going to London just to catch see him again should tell me ”yes, it was”…

I sat through most of Destroyer but mostly it felt like just watching a drunk getting more drunk. It wasn’t getting better with Spencer Krug refilling his whiskey. Speaking of sad, the next act was Damien Jurado, whose songs might be the saddest of the bunch. The man himself, though, was very jetlagged and had been up 24 hours. In spite of that he was a lot of fun joking around and speaking about his artwork for the Le Guess Who? totebag that was inspired by ads of companies doing their ”final” sale. In between that he sang his songs while the entire Tivoli fell quiet. I realized I haven’t listened to him in years and that it was time to correct my mistake.

Maybe the biggest name on the bill was Yo La Tengo, who I hadn’t seen for ten years. They played for an hour and a half and I especially enjoyed The Story of Yo La Tengo off my favorite record of 2006, I’m not afraid of you and I will beat your ass. Love it.

I had already returned the bike so I started walking back, the Poles taking the bus and on the way was the other Tivoli, where Wooden Shjips were playing their psychadelia. I couldn’t NOT swing by. It was as packed as ten sardines in a condom. I went for the bar, that’s a good excuse to get into a crowd like that with your coat still on and that Beck’s beer might very well have been the best beer on-site during this, my new favorite festival, Le Guess Who?

PS. The best lager all-in-all was the Hertog Jan! I heard the festival was still doing minus on their account. This should be their beer sponsor!

Inlägget gjort

That’s just like my opinion, man: Way Out West 2013.

Torsdag.

Jag tog en selfie innan jag gick på festival i år. Det var då själva fan att modebloggarna har tagit över även min jävla integritet. Ok ok, nej, jag har aldrig haft nån, men jag poserade ju i vart fall i en jävla poncho. Dressed for success tog mig mina vandringskängor och min älskade cykel mig till Linnéplatsen där vackra människor från Stockholm redan kommit på plats. Om en inte vill sitta utanför har ju festivalen i år börjat med dagsfest, det gillar jag! Det körde vi redan 2009 på Majvallen inför det årets Way Out West. Jävligt lyckat.

När ska Göteborg få sin första foodtruck har jag funderat på?Jag tycker ju inte att Strömmingsluckan (som för övrigt verkar snott sitt koncept från Thoms i Högsbo industriområde?) och Auto kaffe i Brunnsparken är foodtrucks, de är ju Food wagons! Hur som haver, två av de foodtrucks som hade rullat ner från Stockholm var Chilibussen och Bon Coin. De snackade jag lite musik med.

Nu till det viktiga: musiken. Den börjar med Jupiter and Okwess International, kongolesiska rytmer från en man i färgglada kläder och en go’ tjej som dansar sensuellt till bongotrummorna. Ungefär vad en väntar sig, om jag ska vara helt ärlig. Det svänger dock, men det är alltför svårt att dansa i vandringskängorna så det får bli vanlig hålla-takten-med-foten-rörelsen. Dessutom är jag ju fan nykter.

Nån dans fick inte heller Chrystal Fighters ur mig, deras catchy, men intetsägande musik passade dock hyggligt till en solskensöl. När sedan Daniel Adams-Ray kom ut och hade med sig ett gäng klädda i vita hoodies med huvorna uppfällda och således såg ut som KKK var det läge att bege sig bort till den mindre scenen igen. Där spelade José González och hans ”kompband” Junip. Fortfarande sjukt tråkigt, hade mycket hellre sett José solo, men det sägs att han tröttnat på att spela själv. Jaja, det är kanske dags att fila på lite roligare komp i så fall…

Efter det sömnpillret var det dags för The Shakes, eller Alabama Shakes, som de fått kalla sig sedan några andra redan tjingat det namnet. Deras sydstatsrock passar ypperligt i eftermiddagssolen, de börjar lite trötta, men de lyfter med fantastiska Hold On och Heavy Chevy. Jag gillar dessutom att sångerskan och gitarristen Brittany Howard har en karta över Alabama tatuerat på överarmen. Snyggt, jag ska fan tatuera in Hisingen.

Ingen har väl missat att sveriges regering inte lät Omar Souleyman få inresetillstånd till Stockholm Music and Arts där han var inbokad att spela förra veckan? Luger bjöd då in honom till sin nästa festival och boom ändrade sig myndigheterna och vi fick se syrierns dansanta mix av traditionell musik och sköna beats. Han kommer snart med en skiva producerad av självaste Kieran Hebden (Four Tet). Den ser jag varmt fram emot. Live är det kul i några låtar, han har bara med sig en medmusiker som står bakom en laptop. Skulle passat sig bättre senare på kvällen.

Publiken kring Johnossi stod snällt och inväntade på att något skulle hända. Det lilla jag såg var endast denna väntan. Den som väntar på nåt gott? Nja. Australiensarna i Tame Impala har en del riktigt, riktigt snygga riff och partier i låtar, men det är sällan att de får till en grym låt av det hela, Elephant är undantaget som bekräftar regeln, live är det dock riktigt gött att titta på. Om du vill ha deras visuals på datorn kan du bara klicka Äpple + T i iTunes, enkelt lifehack för lite flum!

Det började dyka upp sms i telefonen om att kvällens, och för många, festivalens höjdpunkt, Neil Young & Crazy Horse hade ställt in. Det visar sig att en av gubbarna i Crazy Horse brutit handen. En kan tycka att Neil borde försöka köra en akustisk spelning eller nåt liknande för att kompensera alla ditresta, men icke. Luger gör dock det de kan och ger besvikna med endagarsbiljett fullt festivalpass.

Kongoleserna i Jupiter and Okwess International får en till spelning och till en större publik för de som inte går bort till Linné där Beach House skulle ha krockat med Nisse. Jag kollar lite grann på Victoria Legrande och Alex Scally, men jag har sett de så många gånger förr och de kör samma grej så jag tar cykeln till Park Lane där jag träffar Kate, en trevlig tjej från Alabama som fotar för The 405 och sover några nätter på min soffa. Jag har aldrig förstått storheten i Autre Ne Veut och gör det fortfarande inte, jag roar mig bara åt att det står UNO! på hans keps. Han är nog bäst i världen på UNO, det blir en nog om en turnerar mycket.

Efter honom går kvällens huvudakt för mig, Steve Mason, på och iklädd ett par byxor han använt när han målade om senast gör han festivalens hitintills bästa spelning. Oh my lord är en av årets allra bästa låtar och han gör den alldeles underbart. Här får du några sekunder av den om du inte tror mig.

Och cykeln, min kära cykel, tar mig på fem minuter efter Masons fantastiska spelning till Pustervik där Allah-Las kör sina sista tre låtar. Jag såg dem på Primaveras efterfest och deras härliga 60-talsrock funkar precis lika bra här. Hypade Money går på lilla scenen uppe på Pustervik och sångaren, gitarristen och exhibitionisten (bildgooglade upp den här, men vi får nog aldrig bekräftat att det verkligen är sammme Jamie Lee?) Han klär snart av sig i bar överkropp. Bandet är bra, men det blir lite väl tramsigt. Jag drar vidare ut på min första cykelrunda. The Docks, som har kört lördagsbrunch med tillhörande klubbnätter på Frihamnspiren på lördagarna i sommar har jag varit nyfiken på, men jag har aldrig tagit mig dit. Det har inte riktigt varit musik som klingar vackert i mina öron. Inte denna dag heller egentligen, men det var väl kul att få sina fördomar bekräftade: det stod nån som hette Sasha med en Mac och sprutade ut rök på scen. Jag cyklade vidare till Gothenburg Film Studios, men där hade de precis stängt, tyvärr. Såg häftigt ut så jag hoppades på att få anledning att komma förbi igen och kolla läget.

Fredag

Jag missade tyvärr Sibille Attar och Amason så Rodriguez fick öppna festivalens andra dag. Han var lite trött, men bra. Skönt mellansnack där han meddelar att han egentligen inte vill ha reda på hur många den han sjunger om har legat med efter I wonder. Älskvärt. Of Monsters and Men vaskar jag merparten av, testar en go’ chiligryta från Chilibussen och handlar papaya istället. De är ju ändå bara ett par Edward Sharpe-wannabes. Efter dem överraskar Haim, som jag trodde skulle vara tre brudar som stod och kollade på sina skor, men de är fulfjättrade entertainers och är fullkomligt lysande. Efter dem ser jag nån låt med Local Natives som är lite som dagens Chrystal Fighters, fast bättre. Ser några låtar med suveräna Bat for Lashes som mystiskt planerats in på nästan samma tid som nästa grymma tjej; Grimes. Jag går fram till säkerhetsvakten och frågar om jag får lägga hennes favoritfrukt, en papaya, på scen. Det blir ett inte helt oväntat nej, så efter spelningen går jag och frågar efter logeansvarige och får tag i en trevlig tjej som lägger in hennes favoritfrukt i hennes loge. Jag får lära mig av min kamrat Tatiana att jag gick ifrån ”schyst snubbe” till ”stalker” när jag sedan frågade på twitter om hon gillade papayan och om hon ville hänga med på festen i Änggårdsbergen som Loftet styrt upp. Haha.

Sedan var det ju Håkan dvs ölpaus. Sedan en av festivalens mest oväntade bokningar: Godspeed You! Black Emperor. Eller nu när jag tänker på det har ju faktiskt Explosions in the Sky spelat på Linné två gånger, va? Kanske är det alltid ett postrock-band per år där? Måhända. Godspeed är i vart fall som de brukar vara, interagerar knappt med publiken utan sitter i en cirkel och spelar sina härliga drones som om de vore i replokalen. Gåshud stundtals. Därefter tänkte jag se lite av The Knife innan jag sprang iväg på klubb, men de har nån jävla aerobicsinstruktör som ska peppa igång publiken. Nåt sånt hade de inte på Primavera, antagligen ville de väl då gå och lägga sig då de gick på klockan tre där nere. Jag beger mig ner till Pustervik där jag syndar med ett fantastiskt gött grillspett i väntan på att klubbspelningarna där ska börja. Woody-Kim och Mathias Krusell kör säkra, underbara vinyl-kort i form av Best Coast och Radio Dept. så när ynglingarna Swim Deep går på är formen på topp. Swim Deep är fem kids från Birmingham som är samspelta som fan och har ett härligt driv. Får mig att tänka på Real Estate. Festivalens snyggaste t-shirt bär gitarristen: en Melvinströja med ett stilleben. När de sedan kör en suverän cover av Cindi Laupers Girls just wanna have fun blir publiken galen.

På lilla scen har en Håkan för 2000-talet tagit plats; Zacharias Blad ger oss samma ångestfyllda glädje som en brukade få av Håkan (numera är det bara glädje från den mannen och då tycker jag inte det är lika intressant längre om ni undrar). Zacharias har släppt en singel än så länge, Jag är gay, som är precis vad en Håkan för 10-talet är: homosexuell. Bandet är bra och jag ser att även Jerry Boman gillar’t. Efter ett tag går jag dock och snackar skit med en go’ rocker istället. Tatty och jag fortsätter kvällen med att avnjuta fullkomligt briljanta Unknown Mortal Orchestra, som Luger hade den goda smaken att hinna boka innan jag hann ge dem mitt blandband med vad jag ville de skulle boka på WOW. Ruban Nielson är en fullkomlig gud med sin gitarr och det bjuds ta mig fan på trumsolo! Fantastiskt bra! Jag kollar lite Easy October som är trevligt lalliga, men jag drar vidare bort till Park Lane där Pissed Jeans kör sin hardcorepunk där de mest står och snackar, jag gillade snacket om ”If I wanna gamble five feet from the stage I go to Gothenburg”, men blir inte så förtjust i musiken. Framme vid scen är det dock en stor jävla mosh meningsmotståndare och tydligen hade även trummisen stagedivat mot slutet.

Lördag

Lördagen börjar med att Phosphorescent sprider solsken mellan regnskurarna som gör att allas ponchos åker på och av omvartannat. De är fantastiskt bra och jag ser inte en käft gå därifrån trots festivalens värsta regnskurar. Det är hard to be humble när en är så satans bra, men Matthew Huock lyckas alldeles utmärkt och avslutar med opuset Los Angeles. Är han inte king över den stan är han det verkligen över vår. Varmt välkommen tillbaka snart!

Dungen är trevliga och tajta i regnet, men auran Iris Dement sprider kring sig under taket på Linné är än finare, den fina gamla damen får hjälp av kameramannen att öppna sin vattenflaska, det hela känns det som att få en pianolektion i motljus. Mysigt. Public Enemy har med sig ett tight liveband som kör allt möjligt från AC/DC till White Stripes och Nirvana mellan Fight the Power och Bring the Noise. Härligt. Goat är mystiskt härliga och sedan är det dags för artisten jag lyssnat flest gånger på enligt last.fm (mycket på grund av att jag brukar somna till Moon Pix): Cat Power. Chan har med sig en svincool asiatisk tjej på trummor, en snubbe med härligt stort afro på bas och två gitarrister; en ung version av sig själv på gitarr samt en rocker ut i skjortärmarna. Den sistnämnde får sola lite väl mycket tycker jag, hans gitarr verkar vara mixad mycket mycket högre än tjejens gitarr, hur är det med att Ta Plats? Hur som, de kör mest grejer från Sun, som gör sig bättre på skiva än live, givetvis skimrar de till med klassikern Metal Heart samt nya låten Bully, som jag fullkomligt älskar. Det känns naturligtvis fel att säga det, men jag tycker bättre om när hon var ensam med ett piano på scen. Totalt oberäkneligt, men stundtals briljant. Nu är det fortfarande bra, men ja, ni hajar, det är inte lika intimt längre.

Jag kollade lite på överskattade James Blake innan jag kilade ner till Nefertiti där Andreas Tilliander letade efter en strömkabel. I vintras crowdfundade jag ihop ett par skor till honom så som ”gentjänst” styrde vi upp en matintervju, skittrevligt när vi väl kom igång efter en timme. Jag drog direkt till Pustervik och hade det skittrevligt med Rockfoto-Ola och resten av gänget. Vid midnatt drar så Syket igång. De var ok, men inget särskilt i min bok. Tigers of the Temple på lilla scen är ett lovande indieband från stan, men kvällens och kanske hela festivalens spelning står Mikal Cronin för. Fullkomlig överkörning! Jag övervägde att sticka bort till MF/MB/ för att se om jag kom in där, men deras fantastiska liveakt såg jag ju för en månad sedan på WWDIS Summerfest, så jag drar upp till Julia Holter i kyrkan. Det är vackert, men med lite onödigt stark volym. Jag cyklar vidare, av nån anledning väljer jag att cykla Högsboleden ut till Gothenburg Film Studios. Jävligt häftigt område med trä inomhus och lasrar och grejer. Super duper. Hittar en dansant kamrat, men är för trött efter allt cyklande så det blir hemgång.

Ännu en fin festival är över, den blev ungefär så jag trodde den skulle bli: småtrevligt i parken och med varsin fantastisk klubbspelning per kväll: Steve Mason, Unknown Mortal Orchestra och Mikal Cronin. Det riktigt trevliga har varit att träffa så mycket trevligt folk här och där. Det är trots allt Way Out Wests allra starkaste kort jämfört med andra festivaler: det är hemtrevligt. Ses om ett år!

Inlägget gjort

Resistance failed. Jason Molina RIP.


En av de män med gitarr jag lyssnat allra mest på har gått ur tiden. Jason Molina gick bort i lördags, 39 år gammal. Han var mannen bakom Magnolia Electric Co. och i mina öron främst Songs: Ohia, där han verkligen levde upp till genren Sad Bastard Music. En genre som en kamrat komprimerat ner min musiksmak till. Jag kommer väl ihåg en gång för cirka tio år sedan när jag jobbade på en bensinmack och Molina fyllde nattens ensamhet när min syster ringde. Hon undrade om det var nån som satt och grät i ett hörn med en gitarr. Antagligen var det väl så. Och med honom har vi nog alla gråtit en skvätt då hans musik ju oftast passar sig in i tider av hjärtesorg. Det sägs att han dog av naturliga orsaker, men vi känner nog alla att det var alkoholen som tog honom till slut.

I natt försökte jag, som så många nätter tidigare, somna till Axxess & Ace, men det gick bara inte. Du kommer alltid vara saknad, Jason. Vila i frid.

Eftersom Jason, likt så många andra amerikanska artister, inte hade någon sjukförsäkring kan man bidra till hans anhörigas skulder genom att skänka en slant till hans Paypal här.

Inlägget gjort

Iceland Airwaves


Vår skribent och vän Éric åkte förbi Island och dess Airwaves på väg hem till Kanada. Här kommer en krönika från upplevelsen.

Jag har velat åka till Iceland Airwaves sedan jag såg dokumentären ”Screaming Masterpiece” (2005) som handlar om musik- och kulturscenen på Island. Jag besökte ön i en månad för två år sedan men missade tyvärr festivalen. Jag visste ändå att jag skulle åka tillbaka. Det är svårt att säga vad det är som gör Reykjavík så unikt, stället är helt enkelt galet. Det verkar som nästan alla spelar i ett band och det är en av många saker som gör att Reykjavík är det perfekta stället för en musikfestival. 

Tajmingen var perfekt att i år åka till Airwaves. Med ett utgånget svenskt arbets- och uppehållstillstånd behövde jag lämna mitt vackra andra hem och komma tillbaka till lönnsirapens och poutinens land. Lyckligtvis ligger ju Island på vägen till Kanada. Planen var spännande: min kompis Pontus och jag skulle åka färja från Danmark, stanna en vecka på Färöarna och fortsätta vidare till Island.

Vädret på Island under hela festivalen var stormigt. På festivalens första dag var jag i Akureyri (i Norra Island) och liftade sedan till Reykjavík. Bara två dagar efter att jag simmade i Norra Atlanten (det var djävulskt kallt!) stod jag där på sidan av vägen i 20 cm av snö. I Reykjavik var det ingen snö, men vinden var så stark att havet bokstavligen blåste in över i staden. Jag njöt faktiskt av det där hemska vädret och det hjälpte till att göra festivalen än mer upplevelserik.

Iceland Airwaves har oerhört mycket musik att erbjuda med över 450 gratis ”off venue”-spelningar. De flesta isländska eller mindre internationella band spelar många gånger under festivalen, vilket betyder att man har många tillfällen att se band som krockar.

Onsdag

Porquesí: Tänk er en yngre, mer högljudd, maskerad version av Explosions in the sky. Skitbra! På skivbolaget Morr Musics showcase vid Iđno var det tyvärr lång kö och vi missade Prins Póló och Sóley men vi kom in i tid för Sin Fang som blev mina favoriter bland de band som tidigare varit okända för mig. Sin Fang är ett spydigt indiepop-band som består av Seabears Sindri Már Sigfússon och Sóley Stefánsdóttir. Sedan spelade FM Belfast som jag blev besviken på då allt utom trummorna var samplade, men spelningen var ändå underhållande och till deras hitlåt ”Underwear” klädde de av sig och dansade som tokar, tyvärr var det för trångt för att även publiken skulle kunna göra det samma.

Torsdag

Ólöf Arnalds har efter Jónsi och Björk Islands mest säregna röst. Björk snubblade för övrigt på Pontus fot efter Ólofs spelning. På Reykjaviks konstmuseum hade Drowned in Sound valt band och då jag inte ville stå i kö igen stannade jag där hela kvällen. Det visade sig vara ett bra drag då jag upptäckte Samaris som består lägger en vacker röst och klarinett på trip-hoppiga, ambienta beats. En väldigt fin överraskning! Nu fick jag dessutom min andra chans att se Sóley som spelar ömtålig indiepop. Ännu en fin upptäckt. Jag hade redan sett Purity Ring (CA) två gånger i somras så jag visste vad jag hade att vänta. Musiken och ljuset var som alltid suveränt, men stämningen kunde ha varit bättre. Det var för mycket folk som stod stilla i ett för litet ställe. Jag missade Of Monsters and Men så istället dansade jag till den elektroniska musikern Doldrums från Montréal. Blandningen av hög bas, loopar à la The Field och den unika falsettrösten var perfekt! En av mina favoritspelningar. Och norrskenet utanför var inte dåligt det heller! 

Fredag

Vännerna Michael Wookey (FR), Shahzad Ismaily (US), Daníel Bjarnason, Sam Amidon (US) och Nico Muhly (US)) från skivbolaget Bedroom Community spelade och hade kul tillsammans. Muhlys improvisationskompetens var oerhört imponerande. Underbar musik på ett mysigt ställe. Ólafur Arnalds spelade vacker minimal-klassisk musik som gör att man vill lägga sig ner, sluta sina ögon och känna jorden under sig. Rogivande för själen. Moonface & Siinai (CA/FI): Det var intressant att se multiintrumentalisten och hyperaktiva geniet Spencer Krug ta en mindre roll och spela med finska gruppen Sinai. Mycket testosteron och ångest. 

Lördag

Inspired by Iceland hade placerat ett litet hus i mitten av centrum där de hade en tävling där man skulle hitta på ett nytt namn på Island. Jag vann tävlingen med namnet Neverland och som vinst fick fick jag, Pontus och tre jobbiga engelsmän se Sóley göra en intim spelning. Ni kan se spelningen här och övriga spelningar här. Därefter blev det Sólaris i Fríkirkjan. De består av kompositören och dirigenten Dániel Bjarnason tillsammans med den experimentielle musikern Ben Frost (AU/IS). Tillsammans framför de modern klassisk musik vars akustik och komposition passade perfekt i den vackra kyrkan. Därefter spelade Dirty Projectors (US) som var det bästa band jag har sett live på länge. Otroliga musiker med indierockens bästa röstharmonier.

Söndag

Jag vaknade kl. halv 15 eftersom jag gick till en isländsk husfest som höll ut tills halv 9 på morgonen. När jag gick ut jag kände mig ganska konstig. Gatorna var tomma och vinden hade slutat. Allt var så lugnt och still. Jag undrade om jag var fortfarande i samma staden. Vad hade hänt till Reykjavik? Jag förväntade mig att bli attackerad av zombier någon minut. I slutet jag hittade några själar kvar och fikade med mina kompisar innan vi gick till slutspelningen: Sigur Rós. De spelade någon minimal klassikt och dronemusik i en timme innan de gick på scenen. Vi undrade om de ville prova folk reaktioner om de gjorde någon slags av socialexperiment. Vi bara lade sig på golvet, slutade våra ögon, andades och koncentrera på musiken som var faktiskt vacker. Det kändes skönt efter sådan intensiv helg. När de kom på scenen alla verkade glömma den jättelång väntetiden. Scenen var omringad av vit tyg på vilken projicerades vackra bilder. Vi stannade på golvet och njöt av setet som bestod av deras bästa låtar. De slutade med min favorit låt av dem, Untitled #8 (Popplagið. Det var perfekta slutet till en underbar helg. 

När jag vaknade till liv vid halv tre efter en husfest som hade tagit även morgonen i anspråk kände jag mig ganska konstig, gatorna var tomma och vinden hade avtagit. Allt var så lugnt och stilla, jag undrade om jag fortfarande var kvar i Reykjavik och förväntade mig att när som helst bli attackerad av zombies. Till slut hittade jag några vänner som jag tog en fika med innan festivalens sista spelning med Sigur Rós. Innan de gick på lät de en minimalt klassisk/dronemusik spela och vi undrade om de ville testa folks reaktioner som nån sorts socialt experiment. Vi lade oss ner, slöt våra ögon, andades och koncentrerade oss på musiken som visa sig vara riktigt vacker. Det kändes skönt efter en så intensiv helg. När de till slut gick på verkade alla ha glömt bort den långa väntetiden. Scenen var omringad av vitt tyg varpå det projicerades vackra bilder. Vi stannade kvar på golvet och njöt av setet som bestod av deras bästa låtar. De slutade med min favorit, Untitled #8 (Popplagið). Det perfekta avslutet på en underbar helg.

Text: Éric Morrissette

Inlägget gjort

Det är i öknen det händer.


Menomena — Plumage.

Det verkar vara en trend att spela in videos i öknen för tillfället. Även Cat Power, Animal Collective och, om man kan säga att Danmarks sanddynor är en öken; Jens Lekman. Härligast tycker jag dock att älskade Menomena är.


Cat Power — Cherokee.


Animal Collective — Today’s Supernatural.


Jens Lekman — Become Someone Else’s.

How to Troubleshoot No Sound in Windows 7
porno People may not be dressing up for a while

Buy Methoxetamine Online With Caution
youjizz beach is the

Ottawa Photographer Paul Couvrette Shoots Candid Photojournalism Of Ottawa Weddings
xvideos footjoy football girls lopro catalogue myjoys playing golf boots

JCPenney new designer collaboration line
free black porn it’s as silly as it sounds

post awards and fashion recap TV specials
ReVamp And see my favorite platinum blonde hairstyles

Black dress and brown boots
tube8 as he journeys to try and restore his family name

Nelly Furtado perform ‘Is There Anybody Out There’ on ‘Ellen’ video
youjizz reflecting a 1

Beach Shoes What are the Styles of Beach Sandals
free porn sites plan to soon ship iPads
Inlägget gjort

Jag saknar dig, Elliott.

Elliott Smith skulle ha blivit 43 år idag, men han mådde så dåligt att han den 21:e oktober 2003 satt en kniv i sitt hjärta. Jag kommer ihåg att det var en besökande Cindy Lee som berättade om hans självmord när hon slafade hos oss på Crawford Street i London. Jag har för mig att det var det första hon sa när hon kom.

Mitt starkaste minne av hans musik var när jag satt på en buss i de brasilianska djunglerna och jag för första gången verkligen lyssnade på texten till en av världens vackraste låtar, Say Yes. Någon månad senare kommer jag ihåg att jag gick omkring i San Martín de los Andes och kände nåt som liknade svensk höst mitt i en tre månader lång sydamerikatripp. Det var en ljuvlig kväll att Get Lost till.

Jag saknar dig, Elliott.

Inlägget gjort

Primavera Sound 2012.

Sleigh Bells, photo: Robin Olsson

Sleigh Bells, photo: Robin Olsson

Since there aren’t any Swedish vowels on this keyboard I’ll just do this in English, otherwise I would have to tell you about “Navel”.

Wednesday.
The festival started with a free gig for all at Arc de Triomf. It’s a very nice idea to have free gigs since a lot of the young in Barcelona can’t afford coming to the festival any more. When I was here for the first time, in 2006, Swedes were so rare that when I ran into José González he thought I was in one of the other Swedish bands, I’m from Barcelona. These days, 40% of the festival-goers are from abroad and you can hear Swedish everywhere.

The first act was Jeremy Jay at the packed park, he went by without striking any chords with me, after that The Wedding Present played their beautiful album Seamonsters, it was alright, but pretty much just another reunion show. The Walkmen were ok, but they seem to have had their hay day. Black Lips, who closed the park are always fun, but I prefer them on album. We took a taxi but still had to queue for an hour or so to get into the “secret gig” at Apolo with very good Chairlift, so-so Beach Fossils and boring Kindness.

Thursday.
Thursday means the first day at the beautiful Parc del Forum, last year it started with a wonderful gig with Spanish postrockers Toundra, it’s the best slot for Spanish bands since nothing else is playing. This year it was an electronic duo called Pegasvs, it was decent, but an hour later another Spanish band, Unicornibot, played the stage right next to it, they had tinfoil around their heads and played wonderfully bizarre music that made me think about Lightning Bolt, but they had a full band, this year’s Toundra, for sure! I went over to the stage right next to it, to check out one of the most hyped bands at the moment, Purity Ring, who were a girl in an old-school dress and a guy playing these strange lights, it was a strange but rather beautiful thing, I liked it, but went back to see another dose of Unicornibot and then onto boring Baxter Dury, whom I left to burn away in the sun. Way over at the Mini stage Friends were playing. No, no, not the Bert Karlsson bullshit, this was group of friends from Brooklyn who played a very nice ESG-influenced indie-disco, the singer Samantha Urbani sat on a security guard’s shoulders and sang a song moving around the audience. Fun with friends. After that the boring Danish kids in Iceage performed, I couldn’t really care less. I was mostly just waiting for one of my highlights, Grimes, who were to perform at the same Pitchfork stage. She had some sound problems but we had had just the right amount of beer to get to dancing. My friend Éric took the lead and took us up front and he was waving his flag in support of the Montréal protests, the flag wandered to the hands of Grimes’s brother who were dancing on stage with some other friends, it was a lot of fun.

When I saw this year’s lineup I was intrigued to see Death Cab for Cutie again, it’s been eight years since I saw them last, but then I made a podcast where Lars recommended White Denim, this rock trio from Texas. I ended up choosing them over Death Cab, who’s last album is quite dull anyways. The Texans had an extra guitarist along and the four of them jammed forever, it was great to see, really marvellous musicians! Then I saw the last song by Mazzy Star which was a lot louder than I thought it would be. Good stuff, then onto well-known and well-seen Wilco, who I was about to leave for Thee Oh Sees, but then Jesus Etc came on. You just can’t go then… The night continued with a dash of nicely done hardcore from Refused, a little of boring The XX, then some desert rock from lovely Bombino, dull rap from A$AP Rocky, a lovely set from Spiritualized with it’s mix of shoe-gaze and gospel. Then we closed the night with a little dance with Spanish electro-man John Talabot.

Friday.
We were early to get our hands on Jeff Mangum tickets and hung out in Auditori with Nick Garrie doing his nice singer-songwriter album The Nightmare of J.B. Stanislas. I almost fell asleep. I kinda tried to be honest. Laura Marling was more interesting and “Alas I cannot swim” gave me goose-bumps. After the gig the queues for Jeff Mangum were huge and I got really annoyed with people jumping it. After a while I had to realize this isn’t Sweden and the world (Sweden included) is becoming a really terribly egoistic place. Jeff Mangum was all by himself, just a few guitars, a chair and a mic. Todos. With this he performed most of his masterpiece with Neutral Milk Hotel, In an Aeroplane over the Sea. More goosebumps! Best grade you can get! After that there was one of the biggest clashes; I Break Horses and Lower Dens. I started with the Swedes, they were good but I went over to Lower Dens and came in the middle of the lovely “Brains” and thoroughly enjoy them. Then a little African Cubanese music with Afrocubism, loads of guys on stage. A nice rhythmic detour from the indie scene. Then straight into straight rock with The War on Drugs. It was very straight, not gay at all. The Cure were kinda boring, but we might not have giving them our ears’s full attention. We mostly attended our mouths with beer in the VIP section. The beer weren’t free anymore and I will probably not buy the VIP next year since the first “normal” tickets go for a lot less and I prefer to drink my beer where I can see the bands. I left a while in to go see Sleigh Bells who I really enjoyed, I was a bit intrigued to see if there was gonna be a live insane drummer or not, it was just a bunch of Marshall stacks instead but I loved it anyways, danced like a mad man. Went over to the clashing Dirty Three, had a beer and I totally loved the brilliantly alarm that was Some Summers They Drop Like Flies which closed their set. A friend had told me that I had to see M83, who I think has a good song here and there but live was kinda dull so I left after a few songs. Codeine were a lot better, sounded like Slint. Good stuff. SBTRKT were boring and I fell asleep to The Men. When I woke up Éric had texted me four times and he had been kicked out because of the flag, you see it’s a red square without any text so naturally people here in Spain won’t know that it represents a solidarity to the kids in Quebec, I can totally see it rings differently here. But he got in again when they found my booking in the computer. I’m glad he could come in and enjoy this festival’s best gig; The Rapture, they were totally amazing, I really love the bass player and highlights included “House of Jealous Lovers” and the track that stood out from last year’s album In the Grace of your love; “How deep is your love?” To answer that question is easy; very.

Saturday.
We hung out in the park for Dirty Beaches, who Éric did an interview with. It was a little slow and minimal, but hanging out in a park is always nice. I met a girl I made friends with when I gave her my Sufjan Stevens ticket to last year’s amazing gig in the Auditori. A little more sedative Nick Garrie again and some nice rock tunes from Obits. Bleached were the shittiest band I’ve seen in quite some time. Straight outta their mother’s basement where they spent an hour or two.

We went over to the Forum area and had the same kebab as the day before, we’re Swedish after all. Being Swedish I went to see Jeff Mangum play another, different, set. This time with more b-sides and rarities than before. Before that I passed by the dull Sharon van Etten and the equally boring Tall Firs. After Mangum I checked out Buffy Sainte-Marie, the indian singer most well-known for the classic track “Universal Soldier”. Her new approach was a lot more rock, but when she did her stuff from the sixties it was a lot more satisfying. All in all quite boring, though. Saw The Olivia Tremor Control perform “Jumping Fences” and then went over to Mini where almost everyone seemed to be watching Beach House. They’ve gotten too big, I liked them a lot on smaller stages and you know what you’re going to get so I went over to another gig where you know what you’re going to get; Shellac.
Their annual gig seems to always clash with something, I saw most of it where they performed two new tracks and it was the usual bliss that Steve Albini, Todd Trainer and Bob Weston gives us. When they did “The End of Radio” I jumped the fence and ran over to Chromatics and saw them do their last three songs. It was insanely packed. For the first time in Primavera history (at Parc del Forum at least) they sold out, 42 000 people were around this day, normally it’s around 30 000. Chromatics were good and closed their set with “Into the Black”, their beautiful cover of Neil Young’s “Hey Hey My My”. I finally understood where the VIP section at Mini was and I felt a bit awkward having a secluded area right by the stage. Yo La Tengo started a bit boring but came to and did great versions of “Mr Tough”, “Autumn Sweater” and the wonderful noise of “Pass The Hatchet, I Think I’m Goodkind”. The last went on for more than the normal 11 minutes I believe. Just lovely noise. On the way back I saw some of the old dudes doing the punk that is The Pop Group. So-so. Had two chocolate pancakes and hung out in the food court, checked out boring Neon Indian and bought a poster from a nice German before heading back.

Sunday.
Milk Music were a rocky bunch that didn’t catch my ears at all, Zacharias filmed the gig, though, so I guess he liked it. Girls Names were pretty nice and I liked the twee that is Veronica Falls. Then we wrestled in the park and I won over Zacharias in a sprint. Good park fun. We continued with orange fights instead of the packed gigs at Arc de Triumf. Finally there was truce and we saw a little of boring Yann Tiersen and the Morrissey-esque Richard Hawley. Took a perfect break for the rain with sangria. I still suffer from that, or maybe it’s the six days drinking that I’m suffering from. All in all, this was the less interesting Primavera I’ve been to, especially Saturday was quite uninteresting, I want to be blown away a few times more. Better luck next year.

Inlägget gjort

Kan vi säga att kladdkakan är feministkakan?


Häromdagen skrev den störtsköna författaren Birgitta Stenberg en ursinnig debattartikel över cupcake- och långkokstrenden i Aftonbladet. Hon menade att det är patriarkatet som försöker trycka tillbaka kvinnorna till köket. Jag håller med henne om mycket, men inte i det här fallet.

Men inspirerad av denna text kom jag fram till att vi kanske skulle kalla kladdkakan för den feministiska kakan? Den går ju skitsnabbt att göra! Jag försökte göra den under loppet av The Kinks — I’m a Lover, Not a Fighter, men hann tyvärr inte, så det blev även Yo La Tengos version av Dylans I Wanna Be Your Lover också. Om jag hinner på de låtarna eller inte får den här videon avslöja:

Under de 26 minutrarna man har kakan i ugnen kan man väl lyssna på den här fina spellistan som faktiskt varar i hela 28 minuter (då ju ugnen inte var uppe i 175ºC ännnu).

1. Grimes — Be a Body
2. Fatoumata Diawara — Bissa
3. Ólöf Arnalds — Innundir Skinni
4. I Break Horses — Hearts
5. Alabama Shakes — I Found You
6. Wild Flag — Romance
7. Tennis — Origins
8. Psapp — The Monster Song