Kategori: Spelningstexter

Publicerad den av — 1 kommentar

Cloud Nothings, Obits & Tyred Eyes, Pustervik, 18:e maj.

När jag kom till nya Pustervik vid nio-tiden visade sig garderoben vara där toaletterna var förut, mycket smartare layout runt baren där nere, sedan stiger man in genom en dörr vid trappan och jag antar att man kommer in under där sittplatserna till teatern var förut. Taket är vackert med små glänsande prylar, och det är fullt med folk som ser Tyred Eyes, ett gött göteborgsband som kör sin sista låt, hinner inte få mig nån uppfattning mer än att det är bra rock, tyvärr ser jag inte ett jota från längst bak, scenen är på tok för låg.

Bra turnétiming gjorde att även Obits kom förbi Pustervik denna röda torsdag, de frontades av Rick Froberg som tidigare spelat i band som Drive like Jehu (bästa bandnamnet!) och Hot Snakes. De spelar rak rock, ljuvligt att höra, men att inte se mer än ett huvud här och en gitarr över publikhavet där gör att man trevar iväg med ögonen, jag hade visst hamnat bakom en man klädd i turnétröjan för Europe 2010! Gött så. Vi är överens om att basisten är fantastisk och att bandet har ett bra driv.

Så var det dags för huvudakten, Cloud Nothings, första bandet i år att bli titulerade med Best New Music på Pitchfork. Det fick de med den fantastiska skivan Attack on Memory som allas vår favoritproducent Steve Albini (ni älskar väl också hans band Shellac?) hjälpt till att forma. Bandet startade när Dylan Baldi använde tristessen mellan college-lektioner till att göra musik, sedan blev bloggvärlden intresserad och en promoter sa till honom att låta håret växa och lägga ner plugget. Det verkar än så länge ha varit ett mycket lyckat val, det rullar på bra. Även ikväll sköter de sin uppgift ypperligt och spelar mest låtar från senaste skivan, mot slutet drar de ut Wasted Days än längre än de nio minuter den redan är. Med några öl innanför västen är det alldeles underbart bra, jag tycker de låter lite som At the Drive-In. Jag önskar alla röda dagar hade ett så här bra soundtrack.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Library Tapes, Woodchucker & Gareth Dickson, St. Andrews Kyrka, 13:e maj.


Jag hade inte varit i kyrkan på länge när jag gick för att se Woodchucker + Gareth Dickson + Library Tapes i St. Andrews Kyrka. Den lilla engelska kyrkan är ett perfekt ställe för intima spelningar, gudomligt vacker och med fin akustik. Tyvärr kunde Woodchucker inte spela då hans ljudkort knäckte och av nån anledning slutade det med att huvudakten Library Tapes spelade innan Gareth Dickson. 

Library Tapes är David Wenngren. Han spelar minimal, spöklik piano över samplingar, främst knastriga ljud så som distad talk radio, men också stråkinstrument, orgel och melodica (tror jag). De förvrängda rösterna från radion passade perfekt med Eraserheads deformerade ansikte som projicerades i slowmotion i bakgrunden. Library Tapes ömtåliga musik matchade perfekt i den jättekalla kyrkan. Den stackars musikern fick blåsa på sina händer mellan låtarna för att hålla dem varma nog. Under hela konserten kämpade jag mot att somna. Inte för att var jag uttråkad men för att musiken (med hjälp av den låga temperaturen kanske) fick mig att vilja gå i ide. Det enda som hade gjort stämningen mer passande hade varit lite stearinljus. Ett fint avslut av helgen, helt enkelt.

Text: Éric Morrisette.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

The Magnetic Fields, Annedalskyrkan, 11:e maj.


Är det verkligen att spela i en kyrka när det är gigantiska högtalare uppställda jämte scen? Jo, det verkar trots allt så. Allas vår Stephin Merritt står bakom ett notställ och ett instrument jag inte vet namnet på. Han ser gravallvarlig ut även om jag till slut inser att det är så han alltid är. Han och en av bandets två sångerskor, Claudia Gonson, försöker skapa mellansnack baserat på det faktum att de sjunger sånger om saker som att anlita en torped för att mörda någons flickvän framför en rosaupplyst jesus på korset. Jag har lite svårt för Merritts stenansikte, jag tror inte han ler en enda gång på hela spelningen trots att han skämtar om endera det ena, endera det andra. Det och det faktum att de inte har någon rytmsektion gör att jag blir ganska besviken på spelningen. För det mesta har de förvisso inte så mycket drum n’ bass, men i låtar som Your Girlfriend’s Face och Drive on, Driver blir det väldigt platt och det har faktiskt hänt att jag helt sonika slutat lyssna på band på grund av att de har en kass trummis (Elf Power). Så passa er! Men så länge ni har Merritts röst och hans stundtals fantastiska historier kommer ni ha mig kvar som lyssnare.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Dead finks don’t talk, they play guitar.

Fink, Nefertiti, 6:e maj.

Intressen går i perioder. Ibland är det bara musik som gäller, men i söndags kändes politik viktigare. Istället för att peppa med Fink var det partiledardebatten i lurarna. Det kändes vilktigare. Men inte fan lärde jag mig nåt nytt av det vanliga käbblandet, det de säger är generellt sett rätt långt ifrån verkligheten. Jag bestämde mig för att fly än längre bort, jag hamnade i Nefertitis varma källare. Här spreds Rachel Sermannis vackra stämma ackompanjerad av en enkel gitarr. Det var dock inget som fick mig exalterad. Hon tipsar oss om att skriva upp oss på ett nyhetsbrev och att Nefs burgare är bra. Jag tar till mig det sistnämnda till nästa spelning.

Precis som när jag var här och såg Fatoumata Diawara för några veckor sedan har matborden fullkomligt tagit över stället, något huvudakten Fink reflekterar över när han äntrar scen; ”This is very cute, isn’t it? I can hear you eating.” Han börjar med en av hans bästa låtar, Biscuits for Breakfast, som han tillsammans med en äldre Bon Iver på bas och en capoeirakille på trummor skickligt klinkar fram. Det är jävligt tight och det var precis den sortens publik som uppskattar skickliga musiker som är där. Ni vet, killar i hästsvans och välansatt skägg. Jag känner mig trött redan i första låten, det händer nästan mer i publiken än på scen; en servitris distraherar musikerna med sitt ständiga ilande med kakor till gästerna, en tjej svimmar och ett helt bord vrålar till när Fink bestämmer sig för att spela Trouble’s What You’re In. Konserten är som en slät kopp kaffe. Behaglig, men alldaglig. Det lyfter dock lite med en annan låt om frukost, Blueberry Pancakes.

Till nästa frukost läser jag nog hellre inrikes-delen i tystnad.

PS. Jag skrev en annan text om samma spelning till Rockfoto, den hittar ni här.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Jonathan Johansson, Pustervik, 29:e april.

Förväntningarna var höga inför denna spelning. Det var min första på Pustervik, en lokal många kallat den bästa i Göteborg. Ända sedan jag flyttade hit har den varit stängd för renovering så jag var nyfiken inför dess nypremiär. Och Jonathan Johansson, då? Jo, jag har mer eller mindre börjat tillbe sångaren från Malmö. Precis efter jag kom till Sverige för sex månader sedan introducerade en isländsk vän mig till hans musik då hon trodde jag skulle gilla det. Hon hade ganska rätt då hans två senaste skivor ”En hand i himlen” och ”Klagomuren” förmodligen har varit det jag spelat mest i min iPod sedan dess. Han har blivit min näst bäste svensklärare (efter Ingmar Bergman, naturligtvis).

Min hängivenhet till hans musik är ironisk då Jonathan verkar vara mer känd för att vara öppet kristen än för hans musik. Och i sekulära Sverige gör det att folk hellre tar avstånd från honom helt och hållet än ger honom en chans. Trots det var Pustervik fullt, vilket betyder att om du gör riktigt bra, catchy electro-pop kommer folk komma även om de fnyser åt din tro. Publiken var respektfull, pratade inte under konserten och lyssnade i fullkomlig tystnad under mellansnacket. Det förvånade min svenska kamrat, folk brukar ju prata en hel del under konserter (pratet överröstade nästan det Dylan-doftande förbandet, Jonas Alaska), dessutom tenderar folk att vara ganska långa dessutom. Jag känner för er, kort folk.

Tillbaka till konserten. Jonathan Johansson och hans band spelade framför vita tygstycken på vilka det projicerades loopade filmer av trä, vatten, rök och hus. De svart-vita bilderna gav en vacker kontrast mot de helsvarta väggarna. Trots en dålig ljudmix (Jonathans gitarr var ibland så låg att man knappt hörde den) och att sångarens stämband inte var på topp (vilket han dock bad om ursäkt för) var musiken mer än njutbar. Publiken verkade hypnotiserad av musiken, men vaknade till mellan låtarna och applåderade kraftigt. Allt som allt var det en bra konsert, trots det faktum att mina förväntningar var skyhöga och svåra att leva upp till. Det verkar bara finnas en destination för Jonathan: upp. Jag pratar inte om himlen, utan snarare om listor. Det känns märkligt för mig att Jonathan Johansson som är en så stark sångskrivare och har en så estetisk image, inte kommer att bli större utanför Skandinavien. Det som skiljer honom från andra svenska artister som slår bra utomlands nu är det faktum att han sjunger på svenska. Personligen gör det honom mer intressant för mig och att sjunga på isländska fungerade ju rätt bra för Sigur Rós, eller hur? Så snart är det kanske inte bara jag utan snart kommer hela världen dyrka ditt namn, Jonathan.

Text: Éric Morrissette

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Fatoumata Diawara, Nefertiti, 19:e april.

Jag tänker mig att det är första gången jag är på Nef när Nef verkligen är Nef. När jag kommer mitt i första låten står mina vänner nästan vid valvet som vetter ut mot kassan, det är så fullt med matgäster att vi andra får stå tio meter ifrån scenen. Det ger mig blandade känslor, ofta är det ändå här jag står när det är färre bord men smockfullt av stående, samtidigt känner jag mig lite som andra klassens musikälskare. Under Nefertiti-skylten hänger ett batikskynke där bokstäverna F-A-T-O-U klippts ut, överallt är det tyg, miken är försedd med nån sorts skydd, trummorna har ett stycke över sig och allt är färgsprakande, men mest färgsprakande är ändå kvällens huvudperson, Fatoumata Diawara — som har traditionella afrikanska kläder blandat med färgglada strumpor och en korsett med rosor och dödskallar. Likt hennes musik blandar hon det nya med det traditionella.

Fatoumata Diawara upptäcktes som skådespelerska när hon tog hand om sin mosters barn vid en filminspelning, det ledde via teater i Paris till huvudrollen i ”Sia, The Dream of the Python”, en film om en kvinna som bryter mot traditionella mönster. Filmen blev en stor succé och för många i Mali, Guinea, Senegal och Burkina Faso är hon sin roll – Sia. Trots framgångarna ville hennes föräldrar att hon skulle gifta sig och slå sig till ro, de tvingade henne till och med att på live-tv säga att hon slutar som skådespelerska. Läget var outhärdligt och efter att en musikalproducent erbjudit henne en roll flydde hon till Paris. När de reste runt med uppsättningen sjöng hon för sig själv backstage, något som regissören hörde och skrev in ett solo i uppsättningen. Hennes sång ledde till små spelningar på Parisklubbar och barer och på Rokia Traorés uppmaning köpte hon sig en gitarr och skrev låtarna som blev den fina LP:n Fatou som hon nu turnerar med.

Fatoumata ler mot oss när hon sjunger orden vi inte förstår, jag tycker hon ser ut som en nöjd katt med sina små ögon, trött lullas man med till de sköna rytmerna. Det känns fridfullt. Plötsligt händer nåt fullständigt bisarrt, en lång man som står alldeles still bredvid oss sparkar bak ut! Med baken puttar han hårt till den jazzdansande tjejen bakom. Hon flyger iväg och ett bråk är nära förestående, men det reds ut utan att musikerna bryter. Proffsen Fatoumata är uppbackad av är en andre-gitarrist, en fantastisk trummis, en skicklig basist och en körtjej som har den största maracas jag någonsin sett. Den är så stor att den ligger i ett nät, jag fantiserar om att det är för att inte få musarm den ligger i detta nät. Min vän försöker upplysa mig om vad den heter, men faller bet. Vet ni, kära läsare, kanske vad jag pratar om?

Jag läste någonstans att hennes låt ”Boloko” handlade om kvinnlig omskärelse och jag funderade på hur bisarrt det måste vara att sjunga om nåt sånt till en publik som inte förstår ett ord. Det visade sig att hon hade tänkt samma tanke och trots att hon föredrog att tala på franska berättade hon på engelska att det måste vara vår generation som sätter stopp för kvinnlig omskärelse innan ”Boloko” där hon körde ett solo med samma gitarreffekt som Konono No 1 använder.

Mot slutet av konserten berättar hon att hon älskar att se människor dansa så hon ber alla dessa matgäster att resa sig upp. Precis alla följer hennes uppmaning och jag inser hur jag älskar dessa människor som är Nefs hjärta, dessa jazzvänner som älskar att dansa till världsmusik en torsdagkväll. Speciellt älskar jag syslöjdslärarinnan runt femtio som går loss fullständigt när Fatoumata bjuder upp henne på scen.

En vacker dag är det jag.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Lambchop — avslappningsmusik för öldrickare.

Efter en lång arbetsdag tog jag en paus hemma, slöade framför sista säsongen av The Wire med några Corona och tänkte tillbaka på den där månaden för tre år sedan då jag chillade i Mexiko och NYC med en öl i näven varenda dag. Det var en fin, djupt avslappnad tid. Och just fint och avslappnande är väl två adjektiv jag gärna använder för att beskriva musiken Kurt Wagner och hans löst ihopsatta band Lambchop framför. Jag har sett dem vid tre tillfällen tidigare, varav jag lyckats somna vid två — en gång stående. Kurts silkeslena röst och varma gitarrspel kompas ofta av Tony Crow på piano och en roterande skara musiker. Deras Is A Woman är en av 2000-talets allra finaste skivor och har sövt mig nästan lika ofta som lite för många öl har gjort. 

När min kamrat David visar sig vara sjuk är jag måttligt sugen på att gå, den senaste tiden har jag gått på spelningar själv alltför ofta och det var ju så skönt att ligga i soffan. Med lite Grimes i lurarna blir det dock fin fart på hojen ner till Nefertiti där Kurt diskuterar nåt med sin turnéledare i bussen medan Cortney Tidwell gör mig trött inne i en fullknôkad lokal, varför segade jag med att komma hit, tänker jag. Jag ställer mig där serveringspersonalen springer och inser snart att jag måste flytta mig, det är lika bra att gå till baren och ta en pilsner. 

Tidwell sjunger en vacker, men tråkig, country och jag blir lite förvånad att Kurt inte dyker upp, de släppte ju plattan Invariable Heartache med gemensamma sidoprojektet KORT för bara nåt år sedan och nu när de turnerar tillsammans hade jag faktiskt förväntat mig ett inhopp. Det kan ju förvisso skett ett sådant innan jag behagade dyka upp. 

Efter Tidwell är klar drar de flesta i publiken iväg till toa samt bar och en bättre plats uppenbarar sig. Ett skrivet mail senare kommer de på scen, lite märklig positionering där trummisen sitter med ryggen mot baren, basisten, keyboardisten, steel-gitarristen samt Tidwell under Nefertiti-skylten, Tony framför sitt piano för att till sist flankeras av Wagner, som sitter längst till höger på scen, mitt bland restaurangens bord, som denna kväll är betydligt fler än vanligt. 

Kurt börjar med en monolog som jag inte känner igen innan de öppnar på riktigt med If Not I’ll Die, som även öppnar senaste skivan, Mr. M, med textraden ”don’t know what the fuck they talk about, maybe blowing kisses, maybe blowing names, really, what difference does it make?” Generellt sett fattar jag bara delar av vad det egentligen är Wagner sjunger om, vilket skulle kunna vara irriterande, men det är svårt att bli irriterad på denne man, som skrattar till och jag frågar mig om det är för att ett bord välter längre in i lokalen, eller är det åt Tidwells uttråkade försök till fågelkvitter? De kör nästan hela Mr. M på ett föredömligt vis där singeln Gone Tomorrow sticker ut lite extra, sedan ger de en födelsedagspresent till en Magnus i publiken, han får sitta på scen under en låt. Å vad jag avundas denna Magnus när han gör det enda rätta och lägger sig ner och njuter. Horisontalläge är verkligen så man bör intaga Lambchop. Jag, hög på både kaffe och en slurk Brämhult, somnar dock inte, inte ens när de bjuder på My Blue Wave, den älskvärda favoriten om en hunds liv från mästerverket Is A Woman. Jag känner mig tillräckligt sövd och vet att jag inte kommer få många timmars sömn, så jag slinker ut innan de lagt av och cyklar hem till tonerna av Fatoumata Diawara, som tydligen ska spela på Nef den 19:e april (och på nya Stockholm Arts & Sounds i sommar). En kvart på cykeln och man somnar snart hemma i sin egna säng, denna kväll får Kurt göra avkall på John Blunds uppgift till förmån för geniet bland vackra röster — Nina Simone. 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Hederos & Hellberg — musik för par.

Robin skrev en text för Rockfoto om Hederos & Hellbergs spelning i helgen:

Jag går med en kamrat och hans syster till Stadsteaterns foajébar, vi diskuterar för- och nackdelar med termobyxor vs långkalsonger i kön som blir längre och längre. Varför släpper de inte på? När de väl gjort det visar det sig att garderoberna längst upp är fulla, så hela kön får vända och gå mot garderoberna neråt i trapporna istället, det hela känns ganska dåligt uppstyrt. Är de inte vana vid så här mycket folk?

När vi väl kommer in sitter Mattias Hellberg med munspelet i högsta hugg medan Martin Hederos på sitt speciella manér klinkar fram tonerna till deras tolkning av Neil Youngs Mellow My Mind. Vi får plats vid den märkliga baren, vars välfyllda, trekantiga träbord känns mer som en sommarfest än en bar. Det skramlar och har sig. Det känns verkligen som om man hamnat i en piano-bar.

Mattias berättar att de har massa låtar att spela, men de har pressat schema och det inte finns tid för mellansnack. Å andra sidan tycker folk att de kör för länge nuförtiden. I publiken ser jag en man som inte kan bestämma sig var på sin tjejs kropp han ska ha sin hand. Till slut bestämmer han sig för det mest neutrala stället — sitt eget arsle.

Hederos varierar pianot med orgel och Hellberg byter intrument titt som tätt och jag faller, som alltid, för banjon. De kör en väldigt fin tolkning av Alice Coopers “Long Way to Go” som får mig att reflektera över min egen tid och plats. Det är lång väg att gå.

När jag kommer tillbaka från toan kör de Pale Blue Eyes, Velvet Undergrounds kanske allra bästa låt. Och deras tappning är i särklass låten jag lyssnat mest på med dem. Om det beror på att den öppnar deras självbetitlade album och att jag sedan somnar eller för att den helt enkelt är bäst, det vet jag inte.

När de kör Rolling Stones Shine a Light påpekar min kamrat att vi är yngst i lokalen. Det uttalandet känns på nåt vis tryggt, jag tittar ut genom fönstret och ser ett medelålderspar skiljas framför Poseidon.

No fun. Nåt som är fun, är att den äldre publiken inte tar en massa bilder med sina mobiler. Mycket skönt. Själv har jag nyss gått över trettio-strecket och tar således bara ett. Väl i mobilen läser jag ett mail från en amerikansk vän under extranumret, hon ska gifta sig.

Det mailet bekräftar tillsammans med hångel och hålla-tjejen-på-axlarna-posen som publiken sysslat med under hela konserten att Hederos & Hellberg verkligen är musik för par.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Mattias Alkberg, Lagerhuset den 11 nov

Kvällen började med en öl hemma. En duschöl. Visst är det gött att ta en öl i duschen? Varmt och kallt samtidigt efter en iskall cykeltur hem från jobbet. För att neutralisera det skållheta vattnet, kanske. Därefter nån öl till innan vi fick tummen ur och beställde pizza hos Johan. Jag vet mycket väl vad som händer om jag dricker innan kvällsmat: jag blir snorfull. Kanske var det så att jag undermedvetet valde denna approach när jag för första gången på tre veckor skulle träffa en dam som jag är olyckligt kär i. Taktiken verkade funka, jag kunde knappt koncentrera mig på spelningen som var lysande i de stunder jag kvicknade till. Oprofessionellt, yes sir. Men jag tror Matti förstår mig. Förlåt.

PS. Något mer nykter var min matintervju med densamme som jag gjorde häromdagen. Scrolla ner lite eller läs den här