Inlägget gjort

Dirty Projectors, Pustervik, 27:e oktober 2012


En fantastisk plocktallrik hade precis avnjutits i en fin lägenhet i Majorna, jag kollade kvällens event på Facebook och döm om min förvåning när förbandet skulle gå på klockan åtta och Dirty Projectors klockan nio. På en lördag! Klockan var kvart i nio så vi slängde oss in i en taxi och hann i vart fall till huvudakten, medan en får nöja sig med att använda Callers som söndagsmorgonsmusik, vilket de förvisso passar väldigt bra till.

Första gången jag föll för Dirty Projectors var när de gjorde ett fantastiskt samarbete med David Byrne för The Nationals samlingsskiva för en organisation som arbetar om att sprida kunskap om AIDS och HIV; Knotty Pine. Bitte Orca var skivan väldigt många förälskade sig i, men personligen föll jag inte handlöst förrän årets Swing Lo Magellan, som just nu ligger längst upp på min årsbästa-lista.

Det är alltför tomt för att vara en lördagkväll på Pustervik, tydligen var det bara fyra pers på dansgolvet under förbandet, många har väl valt att gå på Anna von Hausswolff och hypade Goat, men när väl huvudakten går på fylls golvet, fortfarande med stora luckor så mina korta vänner kan se från högerflanken. De smutsiga projektorerna börjar med det avskalade titelspåret från nyss nämnda skiva och mellansnack om att nån i bandet inte ser ut som oss svenskar. Publiken förstår inte, så bandet går vidare med hitten Offspring are blank som får publiken att lossna. Frontmannen David försöker styra upp sitt tidigare snack om svenskars utseende med att påpeka att en kille långt fram kör Johnny Depp 1988-looken. ”It’s a good look.” En kamrat påpekar att David Longstreths har ofördelaktiga byxor, ibland ser en hela paketet. Hon menar att paketet är lika iögonfallande som Amanda Coffmans bara ben. De kör i princip hela underbara Swing Lo Magellan och sköter sig alldeles ypperligt. En bara står och myser och försöker hålla takten. Svårast med det senaste blir det givetvis i Just from Chevron när de tre tjejerna på scen håller varsin takt, de flesta i publiken blir förvirrade och lägger ner klappandet tills efter låtarna, efter Gun has no Trigger slutar de knappt klappa. Än mer blir det när de går av scen och till och med klassikern att stampa i golvet kommer igång och till slut kommer de tillbaka och kör Dance for you och en äldre låt innan vi får vara nöjda av dessa underbara amerikaner för denna gång.

There is an answer, I haven’t found it, but I will keep dancing ’til I do.