Inlägget gjort

Dead finks don’t talk, they play guitar.

Fink, Nefertiti, 6:e maj.

Intressen går i perioder. Ibland är det bara musik som gäller, men i söndags kändes politik viktigare. Istället för att peppa med Fink var det partiledardebatten i lurarna. Det kändes vilktigare. Men inte fan lärde jag mig nåt nytt av det vanliga käbblandet, det de säger är generellt sett rätt långt ifrån verkligheten. Jag bestämde mig för att fly än längre bort, jag hamnade i Nefertitis varma källare. Här spreds Rachel Sermannis vackra stämma ackompanjerad av en enkel gitarr. Det var dock inget som fick mig exalterad. Hon tipsar oss om att skriva upp oss på ett nyhetsbrev och att Nefs burgare är bra. Jag tar till mig det sistnämnda till nästa spelning.

Precis som när jag var här och såg Fatoumata Diawara för några veckor sedan har matborden fullkomligt tagit över stället, något huvudakten Fink reflekterar över när han äntrar scen; ”This is very cute, isn’t it? I can hear you eating.” Han börjar med en av hans bästa låtar, Biscuits for Breakfast, som han tillsammans med en äldre Bon Iver på bas och en capoeirakille på trummor skickligt klinkar fram. Det är jävligt tight och det var precis den sortens publik som uppskattar skickliga musiker som är där. Ni vet, killar i hästsvans och välansatt skägg. Jag känner mig trött redan i första låten, det händer nästan mer i publiken än på scen; en servitris distraherar musikerna med sitt ständiga ilande med kakor till gästerna, en tjej svimmar och ett helt bord vrålar till när Fink bestämmer sig för att spela Trouble’s What You’re In. Konserten är som en slät kopp kaffe. Behaglig, men alldaglig. Det lyfter dock lite med en annan låt om frukost, Blueberry Pancakes.

Till nästa frukost läser jag nog hellre inrikes-delen i tystnad.

PS. Jag skrev en annan text om samma spelning till Rockfoto, den hittar ni här.

Inlägget gjort

Fatoumata Diawara, Nefertiti, 19:e april.

Jag tänker mig att det är första gången jag är på Nef när Nef verkligen är Nef. När jag kommer mitt i första låten står mina vänner nästan vid valvet som vetter ut mot kassan, det är så fullt med matgäster att vi andra får stå tio meter ifrån scenen. Det ger mig blandade känslor, ofta är det ändå här jag står när det är färre bord men smockfullt av stående, samtidigt känner jag mig lite som andra klassens musikälskare. Under Nefertiti-skylten hänger ett batikskynke där bokstäverna F-A-T-O-U klippts ut, överallt är det tyg, miken är försedd med nån sorts skydd, trummorna har ett stycke över sig och allt är färgsprakande, men mest färgsprakande är ändå kvällens huvudperson, Fatoumata Diawara — som har traditionella afrikanska kläder blandat med färgglada strumpor och en korsett med rosor och dödskallar. Likt hennes musik blandar hon det nya med det traditionella.

Fatoumata Diawara upptäcktes som skådespelerska när hon tog hand om sin mosters barn vid en filminspelning, det ledde via teater i Paris till huvudrollen i ”Sia, The Dream of the Python”, en film om en kvinna som bryter mot traditionella mönster. Filmen blev en stor succé och för många i Mali, Guinea, Senegal och Burkina Faso är hon sin roll – Sia. Trots framgångarna ville hennes föräldrar att hon skulle gifta sig och slå sig till ro, de tvingade henne till och med att på live-tv säga att hon slutar som skådespelerska. Läget var outhärdligt och efter att en musikalproducent erbjudit henne en roll flydde hon till Paris. När de reste runt med uppsättningen sjöng hon för sig själv backstage, något som regissören hörde och skrev in ett solo i uppsättningen. Hennes sång ledde till små spelningar på Parisklubbar och barer och på Rokia Traorés uppmaning köpte hon sig en gitarr och skrev låtarna som blev den fina LP:n Fatou som hon nu turnerar med.

Fatoumata ler mot oss när hon sjunger orden vi inte förstår, jag tycker hon ser ut som en nöjd katt med sina små ögon, trött lullas man med till de sköna rytmerna. Det känns fridfullt. Plötsligt händer nåt fullständigt bisarrt, en lång man som står alldeles still bredvid oss sparkar bak ut! Med baken puttar han hårt till den jazzdansande tjejen bakom. Hon flyger iväg och ett bråk är nära förestående, men det reds ut utan att musikerna bryter. Proffsen Fatoumata är uppbackad av är en andre-gitarrist, en fantastisk trummis, en skicklig basist och en körtjej som har den största maracas jag någonsin sett. Den är så stor att den ligger i ett nät, jag fantiserar om att det är för att inte få musarm den ligger i detta nät. Min vän försöker upplysa mig om vad den heter, men faller bet. Vet ni, kära läsare, kanske vad jag pratar om?

Jag läste någonstans att hennes låt ”Boloko” handlade om kvinnlig omskärelse och jag funderade på hur bisarrt det måste vara att sjunga om nåt sånt till en publik som inte förstår ett ord. Det visade sig att hon hade tänkt samma tanke och trots att hon föredrog att tala på franska berättade hon på engelska att det måste vara vår generation som sätter stopp för kvinnlig omskärelse innan ”Boloko” där hon körde ett solo med samma gitarreffekt som Konono No 1 använder.

Mot slutet av konserten berättar hon att hon älskar att se människor dansa så hon ber alla dessa matgäster att resa sig upp. Precis alla följer hennes uppmaning och jag inser hur jag älskar dessa människor som är Nefs hjärta, dessa jazzvänner som älskar att dansa till världsmusik en torsdagkväll. Speciellt älskar jag syslöjdslärarinnan runt femtio som går loss fullständigt när Fatoumata bjuder upp henne på scen.

En vacker dag är det jag.

Inlägget gjort

Veckans tips 13-19:e april.

Quizadillas, Stadsteatern, söndag 15:e april, kl 13.

Quizadillas vet ni antagligen vad det är vid det här laget, det är quiz i teaterform. Fantastiskt underhållande! De kör en extra quiz mitt på söndagen på Stadsteatern, annars håller de till på Yaki-Da.

Russian Circles & Deafheaven, Trucken, onsdag 18:e april, kl 20.

En av förra årets bästa upplevelser på Trucken var när Russian Circles totalt körde över stället. Eftersom det är vad de gör varje kväll, kör över ställen, så har de Air-Con på scen! Om vi säger så här, trummisen behöver verkligen det och en moshpit har aldrig varit så skön att headbanga i! Missade ni dem förra året rekommenderar jag er varmt att gå till Trucken på onsdag!

Fatoumata Diawara, Nefertiti, torsdag 19:e april, kl 19.

Ooh, det ni inte FÅR missa denna vecka är torsdagens spelning med underbara Fatoumata Diawara, det är så viktigt att till och med Lloyd här nere i hörnet promotar den spelningen! Ni får en andra chans i sommar då hon även spelar med de andra grymma brudarna (och Anthony) på Stockholm Music & Arts. Jag upptäckte henne genom Andres Lokkos årsbästalista från förra året. Spotify.

Inlägget gjort

Kan vi säga att kladdkakan är feministkakan?


Häromdagen skrev den störtsköna författaren Birgitta Stenberg en ursinnig debattartikel över cupcake- och långkokstrenden i Aftonbladet. Hon menade att det är patriarkatet som försöker trycka tillbaka kvinnorna till köket. Jag håller med henne om mycket, men inte i det här fallet.

Men inspirerad av denna text kom jag fram till att vi kanske skulle kalla kladdkakan för den feministiska kakan? Den går ju skitsnabbt att göra! Jag försökte göra den under loppet av The Kinks — I’m a Lover, Not a Fighter, men hann tyvärr inte, så det blev även Yo La Tengos version av Dylans I Wanna Be Your Lover också. Om jag hinner på de låtarna eller inte får den här videon avslöja:

Under de 26 minutrarna man har kakan i ugnen kan man väl lyssna på den här fina spellistan som faktiskt varar i hela 28 minuter (då ju ugnen inte var uppe i 175ºC ännnu).

1. Grimes — Be a Body
2. Fatoumata Diawara — Bissa
3. Ólöf Arnalds — Innundir Skinni
4. I Break Horses — Hearts
5. Alabama Shakes — I Found You
6. Wild Flag — Romance
7. Tennis — Origins
8. Psapp — The Monster Song

Inlägget gjort

Lambchop — avslappningsmusik för öldrickare.

Efter en lång arbetsdag tog jag en paus hemma, slöade framför sista säsongen av The Wire med några Corona och tänkte tillbaka på den där månaden för tre år sedan då jag chillade i Mexiko och NYC med en öl i näven varenda dag. Det var en fin, djupt avslappnad tid. Och just fint och avslappnande är väl två adjektiv jag gärna använder för att beskriva musiken Kurt Wagner och hans löst ihopsatta band Lambchop framför. Jag har sett dem vid tre tillfällen tidigare, varav jag lyckats somna vid två — en gång stående. Kurts silkeslena röst och varma gitarrspel kompas ofta av Tony Crow på piano och en roterande skara musiker. Deras Is A Woman är en av 2000-talets allra finaste skivor och har sövt mig nästan lika ofta som lite för många öl har gjort. 

När min kamrat David visar sig vara sjuk är jag måttligt sugen på att gå, den senaste tiden har jag gått på spelningar själv alltför ofta och det var ju så skönt att ligga i soffan. Med lite Grimes i lurarna blir det dock fin fart på hojen ner till Nefertiti där Kurt diskuterar nåt med sin turnéledare i bussen medan Cortney Tidwell gör mig trött inne i en fullknôkad lokal, varför segade jag med att komma hit, tänker jag. Jag ställer mig där serveringspersonalen springer och inser snart att jag måste flytta mig, det är lika bra att gå till baren och ta en pilsner. 

Tidwell sjunger en vacker, men tråkig, country och jag blir lite förvånad att Kurt inte dyker upp, de släppte ju plattan Invariable Heartache med gemensamma sidoprojektet KORT för bara nåt år sedan och nu när de turnerar tillsammans hade jag faktiskt förväntat mig ett inhopp. Det kan ju förvisso skett ett sådant innan jag behagade dyka upp. 

Efter Tidwell är klar drar de flesta i publiken iväg till toa samt bar och en bättre plats uppenbarar sig. Ett skrivet mail senare kommer de på scen, lite märklig positionering där trummisen sitter med ryggen mot baren, basisten, keyboardisten, steel-gitarristen samt Tidwell under Nefertiti-skylten, Tony framför sitt piano för att till sist flankeras av Wagner, som sitter längst till höger på scen, mitt bland restaurangens bord, som denna kväll är betydligt fler än vanligt. 

Kurt börjar med en monolog som jag inte känner igen innan de öppnar på riktigt med If Not I’ll Die, som även öppnar senaste skivan, Mr. M, med textraden ”don’t know what the fuck they talk about, maybe blowing kisses, maybe blowing names, really, what difference does it make?” Generellt sett fattar jag bara delar av vad det egentligen är Wagner sjunger om, vilket skulle kunna vara irriterande, men det är svårt att bli irriterad på denne man, som skrattar till och jag frågar mig om det är för att ett bord välter längre in i lokalen, eller är det åt Tidwells uttråkade försök till fågelkvitter? De kör nästan hela Mr. M på ett föredömligt vis där singeln Gone Tomorrow sticker ut lite extra, sedan ger de en födelsedagspresent till en Magnus i publiken, han får sitta på scen under en låt. Å vad jag avundas denna Magnus när han gör det enda rätta och lägger sig ner och njuter. Horisontalläge är verkligen så man bör intaga Lambchop. Jag, hög på både kaffe och en slurk Brämhult, somnar dock inte, inte ens när de bjuder på My Blue Wave, den älskvärda favoriten om en hunds liv från mästerverket Is A Woman. Jag känner mig tillräckligt sövd och vet att jag inte kommer få många timmars sömn, så jag slinker ut innan de lagt av och cyklar hem till tonerna av Fatoumata Diawara, som tydligen ska spela på Nef den 19:e april (och på nya Stockholm Arts & Sounds i sommar). En kvart på cykeln och man somnar snart hemma i sin egna säng, denna kväll får Kurt göra avkall på John Blunds uppgift till förmån för geniet bland vackra röster — Nina Simone.