Etikett: M. Ward

Publicerad den av — Lämna en kommentar

#bestllama12

Illustration: Kimiaki Yaegashi — Alpizzaca. @okimi www.okimi.com.

Ikväll sker årets musikhändelse, nej inte P3 Guld, rockcirkeln har ju årsmöte! Det innebär att jag och ett dussin karlar i 60-årsåldern redogör vilka skivor vi gillade bäst 2012. Dessutom ska vi göra varsin lista över Beatles och Rolling Stones fem bästa låtar. Här kommer mina listor över 2012.

ÅRETS BÄSTA SKIVOR:

1. Alt-J: An Awesome Wave.

Alt-J, eller ∆, som de egentligen heter hänförde mig fullkomligt med dubbelsingeln Matilda/Fitzpleasure och jag ”tjejlyssnade” på allt jag kunde hitta och när albumet väl kom var jag först lite besviken att där inte var så mycket nytt, jag hade hört versioner av det mesta. Nackdelen med att nörda ner sig för mycket, helt enkelt. Efter ett tag och lite tid ifrån skivan fick jag dock lite bättre förhållande till den och förälskade mig även i alla små interludes. Mer sånt! Vi gjorde en intervju med Gus här.

2. Dirty Projectors: Swing Lo Magellan

David Longstreth och hans Dirty Projectors har tidigare inte lyckats fånga mig helt, men i med Swing Lo hamnade jag helt i deras makt.

3. Grimes: Genesis

Grimes (Claire Boucher) släppte tidigt på året skivan Genesis och det blev min mars-platta. Live på Primavera var hon sådär, men det blev ändå en skitkul upplevelse då vår skribent Éric hade med sig en stor röd flagga som symboliserade studentprotesterna i Montréal. Grimes brorsa tog upp den på scen och det var en härlig spelning. Plattan är fortsatt fantastisk och jag ser fram emot ny musik, vilket det verkar som hon grejar med just nu, när hon inte twittrar. Vi pratade om potatis här.

4. The xx: Coexist

Det tog lite längre tid innan även andra skivan med The xx satte sig och numera har det blivit helt ok live, dessutom! Trevligt!

5. Spiritualized: Sweet Heart Sweet Light

Jason Pierce och Spiritualizeds gospelnoise är nåt av det bästa jag vet och spelningen på Primavera är högt upp på årets lista (ok, en sådan har jag faktiskt inte gjort).

6. Lambchop: Mr. M

Kurt Wagner. Jag älskar dig och du älskar din förlorade vän.

7. Cat Power: Sun

Chan Marshall. Jag älskar även dig, även om jag förväntade mig än mer av den här skivan.

8. Bahamas: Barchords

En kanadensare som sövt mig många gånger detta år är Afie Jurvanen. Snart kommer han dessutom till Sverige, dock ej Göteborg. :(

9. The Wave Pictures: Long Black Cars

Textmästarna.

10. Andrew Bird: Break it yourself

Fiolmästaren.

Andra bra skivor som är värda att nämnas:

Beach House: Bloom, M. Ward: A Wasteland Companion, Alabama Shakes: Boys & Girls, Chromatics: Kill for Love, Best Coast: The Only Place, Bobby Womack: The Bravest Man in the Universe, Cloud Nothings: Attack on Memory, Dan Deacon: America, Divine Fits: A Thing Called Divine Fits, Four Tet: Pink, Islands: A Sleep and a Forgetting, Tennis: Young and Old, Liars: WIXIW, Lower Dens: Nootropics, Menomena: Moms, Neneh Cherry & The Thing: The Cherry Thing, Purity Ring: Shrines, Sea Wolf: Old World Romance, Sleigh Bells: Reign of Terror, The Tallest Man of Earth: There’s No Leaving Now, Tame Impala: Lonerism, Thåström: Beväpna dig med vingar, Tindersticks: The Something Rain, Ty Segall: Twins

ÅRETS BÄSTA LÅTAR:

1. Bat for Lashes: Laura

Jag föll för Natasha Khan för några år sedan, men sedan tröttnade jag på nåt vis, men på Hultsfred återfick hon mitt förtroende och så går hon och gör årets bästa låt. Inte illa!

2. Rhye: The Fall

Den här låten är så hejdlöst vacker. Open var inte dum den heller (jag älskade när han sjöng den för sin tjej). Albumet som snart släpps var jag dock lite besviken på.

3. Alt-J: Breezeblocks

Alt-J gjorde en hel drös skitbra låtar, men det här är min favorit.

4. Dirty Projectors: Swing Lo Magellan

Snyggaste låten, inte smartaste, men mest direkt och som går rätt in i mig varje gång.

5. FIDLAR: Cheap Beer

”I DRINK CHEAP BEER, SO WHAT?, FUCK YOU!”, är årets bästa refräng. Kul video som alltid från dem. Om du undrar vad de gillar för billig öl så läs den kortaste intervjun jag gjort.

BÄSTA NYA ARTIST:

Alt-J.

MEST UNDERSKATTADE PLATTAN:

Islands: A Sleep and a Forgetting.

MEST ÖVERSKATTADE SKIVAN:

Frank Ocean: Channel Orange.

STÖRSTA BESVIKELSEN:

Jens Lekman: I know what love isn’t.

BÄSTA LIVE-AKT:

Spiritualized.

ROLIGASTE ARTISTEN PÅ TWITTER:

Dan Deacon (@ebaynetflix)

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Andra kvartalsrapporten 2012.

White Denim. Foto: Press-bild av okänd.

En gång i kvartalet brukar jag lista de låtar som hamnat i mitt musikbibliotek och som sedan har lyckats fånga mitt intresse till den grad att jag tagit mig tid att betygsätta dem med stjärnor i iTunes. Betygsystemet ser ut så här:

5 — låt jag kan tänka mig att lyssna på när som helst
4 — mycket bra
3 — bra
2 — dålig, men på en bra platta
1 — skit, ta bort ur biblioteket vid nästa rensning

Dessa är låtarna som hittat in och fått en fyra, Heartbeats och My Baby Just Cares for Me har sedan gammalt en femma. 43 av de 57 låtarna finns på Spotify, dock ej alla:

Alabama Shakes — Heavy Chevy

En av årets hittills bästa skivor står förra årets sydstatsrockupptäckt för, men det klarade vi av i första kvartalet. Med LP:n får man en fin sjua med den här låten som kör över det mesta!

Alt-J (∆) – Breezeblocks, Fitzpleasure, Matilda, MS & Tessellate

Fantastiska Alt-J (∆) fick mig att gå ner i brygga när Way Out West bokade dem och jag började leta reda på allt de gjort. Till slut kom albumet som innehöll många gamla favoriter som man nästan lyssnat sönder då. Nu, några månader senare, känns det aktuellt igen. Ni såg väl att vi gjorde en intervju med Gus från bandet? Vi ses väl i kön till klubben de spelar på?

Beach House — Myth, Wild & Lazuli

En av årets mest eftertraktade bjöd på några goingar. Jag har inte fallit fullkomligt dock. Extremt svårt att toppa Teen Dream.

Beck — I Just Started Hating Some People Today

Beck släppte en sjua på Jack White vars bas är country men som leker med nåt screamoaktigt och avslutas med nån go’ 60-tals-pop. Härligt att du leker igen, herr Hansen!

Best Coast — The Only Place

Man vill ju flytta till Kalifornien när någon kan älska en stat på detta vis. Pepp på Way Out West här!

Black Lips — O Katrina! & How Do You Tell a Child That Someone has Died?

Black Lips spelade på Primavera och de här är fortfarande deras bästa låtar.

Blitzen Trapper — Skirts on Fire

Blitzen Trapper släppte en kass cover på Hendrix Hey Joe. B-sidan var betydligt bättre. The Band of the 21st century.

Bobby Womack — Please Forgive My Heart

Släng din streamade rip av Frank Ocean åt helvete, det här är årets r’n’b.

Cat Power — Ruin

Efter sex år kommer äntligen Chan med nåt nytt. Och det låter verkligen nytt. Det tog mig lite tid att ta till mig fullt ut, men nu är jag otroligt peppad på kommande LP:n Sun. Den enda andra låt som vi har fått ta del av är Cherokee som man kan höra 17 minuter och 15 sekunder in i det här avsnittet av världens bästa podcast: All Songs Considered på amerikanske NPR.

Chromatics — Into the Black, Kill for Love & Lady

Chromatics börjat sitt album Kill for Love med en fullkomligt fantastisk elektroversion av Neil Youngs Hey Hey My My som de väljer att kalla Into the Black och när den är slut kommer titelspåret igång med ett jävla drag. Man vill ju bara dansa. Gillar ni filmen Drive kommer ni gilla Chromatics, det var nämligen delar av bandet som gjorde soundtracket till just den rullen.

Daughn Gibson — Tiffany Lou

En amerikansk crooner. Me like.

Death in Vegas — Silver Time Machine

Jag peppade Primavera med Death in Vegas, men såg dem aldrig då de krockade med nåt. Det här var i vart fall bästa låten.

Dirty Beaches — Sweet 17

Rockabilly-inspirerad galenskap. Sånt gillar vi. Ni såg intervjun vi gjorde med honom, va?

Eight and a Half — Go Ego

Kanadensiska skivbolaget Arts & Crafts är hem till kollektivet Broken Social Scene, som sägs ha blivit broken for good. På bolaget finns många av deras andra projekt. Eight and a Half är trummisen Justin Peroffs projekt med Dave Hamelin och Liam O’Neil från The Stills. En skiva jag borde lyssna mer på.

Friends — I’m his Girl

Friends skiva landade och det är fortfarande singeln som sticker ut. Tänk er ett härligt ESG-inspirerat gäng live, kan vara värt att köa till på Wow.

Gold Panda — Quitters Raga

Belle & Sebastian gjorde en till Late Night Tales och valde bland annat den här sköna sitar-samplade låten.

Grimes — Vanessa

Jag hade faktiskt missat Grimes innan hennes fantastiska album Visions landade. Men då fick vi gjort en intervju i vart fall. Vanessa är en fantastisk låt från hennes split-ep med d’Eon. Videon som hon gjorde själv är inte dum den heller.

Hush Arbors — Coming Home

Den här hittade jag nånstans och föll handlöst. Har inte fallit lika mycket för resten av skivan dock.

Iggy and the Stooges — I Got a Right

Den här gamla bootleggen hade försvunnit ur biblioteket. Ordningen är nu återställd.

Kindness — Gee Up

Fantastisk låt med kul video. Live är de dock inte så roliga att du vill ställa dig i kön för dem.

The Knife — Heartbeats

Deep Cuts hittade tillbaka in i biblioteket. Även om Heartbeats är enda låten jag älskar från den skivan. Både den självbetitlade och Silent Shout är dubbelt så bra.

Liars — No. 1 Againt the Rush & Brats

En efterlängtad skiva jag verkligen ska lyssna mer på. Dessutom har Matmos gjort en fin remix på No. 1. Jag håller tummarna för en bokning av Wow här i veckan…

Lower Dens — Alphabet Song & Brains

Fantastiskt från Jana Hunter & co. Värt att köa till på Wow.

M. Ward — Me and My Shadow & The First Time I Ran Away

M. Ward spelade in sin senaste skiva på en rad olika orter, i en rad olika studios med en rad olika musiker. Det är dess svaghet, de här två låtarna är, till skillnad från singeln Primitive Girl, några av de som är så bra man förväntar sig att M. Ward ska vara.

Nina Simone — Mood Indigo & My Baby Just Cares For Me

Jag brukar lyssna på en Nina Simone skiva jag inte hört då och då. Mest för att jag inte vill dränera hela den källan i ett svep. Från Little Girl Blue är det än så länge endast dessa två klassiker som jag bemödat mig att betygsätta.

Spiritualized — Hey Jane, Little Girl, Too Late & Freedom

Efter en fullkomligt fantastisk spelning på Primavera lyssnade jag nästan sönder den här skivan. Topp fem hittills i år.

The Stone Roses — Ten Storey Long Song

Jag peppade inför Hultan. Hur var Hultan? Jodå, de två första dagarna var det väldigt lite folk och ett band per dag jag verkligen ville se; Stone Roses och The Cure. Så vad gör man när man inte har massa band att se? Jo, man dricker. Så jag kommer ärligt talat inte ihåg speciellt mycket från de där spelningarna. Lördagen var det däremot skitmycket folk och massa bra band. Bat for Lashes och Errors var nog allra bäst! Men nån fjortis snodde min mössa på Justice. Buhu.

The Tallest Man on Earth — To Just Grow Away

Kristian Matsson släppte ännu en vacker platta. Jag skulle dock vilja att han låter frugan Amanda (Idiot Wind) vara med mer.

Tennis — Deep in the Woods

Bra Tennis!

Tortoise — DJed & Glass Museum

Klassisk postrock håller än!

The Wave Pictures — Stay Here & Take Care of the Chickens, Spaghetti & Long Black Cars

En av världens bästa textförfattare har gjort det igen. Och bättre musik än förra plattan på det. Lovely.

White Denim — Transparency, Heart From Us All, You Can’t Say & Shake Shake Shake

Lars tipsade om det här bandet när vi gjorde en podcast inför Primavera och jag måste än en gång tacka honom för årets bästa upptäckt. Ett band som har roligare, är skickligare eller mer älskvärda än White Denim har jag för tillfället svårt att se framför mig. Live jammar de i 20 minuters-set. Divine. Se om du har möjlighet, innan dess kan du skaffa alla deras plattor. Fantastiska saker allihop!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

M. Ward — The First Time I Ran Away

I M. Wards nya video är han ute och går med en lama! Nya skivan A Wasteland Companion kommer ut den 10:e april. Boka honom till Way Out West nu då, han gjorde ju stans bästa spelning på Trädgårn förra året. Tänk honom i Annedalskyrkan, det vore ju fullkomligt magiskt. Och med en kö ner till Sveaplan…

Till skillnad från tidigare skivor där han suttit hemma i sin egen studio har han denna gång spelat in plattan i åtta olika studios i Portland, Omaha, New York, Los Angeles, Austin och engelska Bristol. Och vilka gästspel! Bland andra John Parish (som brukar jobba med PJ Harvey), Mike Mogis (Bright Eyes och Monsters of Folk), Zooey Deschanel (ganska väntat förvisso), Steve Shelley (Sonic Youth), Tobey Leaman (Dr. Dog).

”Inspired by his increasingly itinerant lifestyle Ward set forth to create something of a musical travelogue. He explains, ”Between now and when I made Hold Time there has been a lot of traveling which requires a lot of reckoning with what to leave behind and what to carry – material and otherwise – and thinking about what I want versus what I need, creatively and otherwise. I wanted to get a reflection of that on the album. It was a process of stripping away my security blanket, which is the same four walls I always record in.” Källa: Anti Music.