Publicerad den Lämna en kommentar

#bestllama12

Illustration: Kimiaki Yaegashi — Alpizzaca. @okimi www.okimi.com.

Ikväll sker årets musikhändelse, nej inte P3 Guld, rockcirkeln har ju årsmöte! Det innebär att jag och ett dussin karlar i 60-årsåldern redogör vilka skivor vi gillade bäst 2012. Dessutom ska vi göra varsin lista över Beatles och Rolling Stones fem bästa låtar. Här kommer mina listor över 2012.

ÅRETS BÄSTA SKIVOR:

1. Alt-J: An Awesome Wave.

Alt-J, eller ∆, som de egentligen heter hänförde mig fullkomligt med dubbelsingeln Matilda/Fitzpleasure och jag ”tjejlyssnade” på allt jag kunde hitta och när albumet väl kom var jag först lite besviken att där inte var så mycket nytt, jag hade hört versioner av det mesta. Nackdelen med att nörda ner sig för mycket, helt enkelt. Efter ett tag och lite tid ifrån skivan fick jag dock lite bättre förhållande till den och förälskade mig även i alla små interludes. Mer sånt! Vi gjorde en intervju med Gus här.

2. Dirty Projectors: Swing Lo Magellan

David Longstreth och hans Dirty Projectors har tidigare inte lyckats fånga mig helt, men i med Swing Lo hamnade jag helt i deras makt.

3. Grimes: Genesis

Grimes (Claire Boucher) släppte tidigt på året skivan Genesis och det blev min mars-platta. Live på Primavera var hon sådär, men det blev ändå en skitkul upplevelse då vår skribent Éric hade med sig en stor röd flagga som symboliserade studentprotesterna i Montréal. Grimes brorsa tog upp den på scen och det var en härlig spelning. Plattan är fortsatt fantastisk och jag ser fram emot ny musik, vilket det verkar som hon grejar med just nu, när hon inte twittrar. Vi pratade om potatis här.

4. The xx: Coexist

Det tog lite längre tid innan även andra skivan med The xx satte sig och numera har det blivit helt ok live, dessutom! Trevligt!

5. Spiritualized: Sweet Heart Sweet Light

Jason Pierce och Spiritualizeds gospelnoise är nåt av det bästa jag vet och spelningen på Primavera är högt upp på årets lista (ok, en sådan har jag faktiskt inte gjort).

6. Lambchop: Mr. M

Kurt Wagner. Jag älskar dig och du älskar din förlorade vän.

7. Cat Power: Sun

Chan Marshall. Jag älskar även dig, även om jag förväntade mig än mer av den här skivan.

8. Bahamas: Barchords

En kanadensare som sövt mig många gånger detta år är Afie Jurvanen. Snart kommer han dessutom till Sverige, dock ej Göteborg. :(

9. The Wave Pictures: Long Black Cars

Textmästarna.

10. Andrew Bird: Break it yourself

Fiolmästaren.

Andra bra skivor som är värda att nämnas:

Beach House: Bloom, M. Ward: A Wasteland Companion, Alabama Shakes: Boys & Girls, Chromatics: Kill for Love, Best Coast: The Only Place, Bobby Womack: The Bravest Man in the Universe, Cloud Nothings: Attack on Memory, Dan Deacon: America, Divine Fits: A Thing Called Divine Fits, Four Tet: Pink, Islands: A Sleep and a Forgetting, Tennis: Young and Old, Liars: WIXIW, Lower Dens: Nootropics, Menomena: Moms, Neneh Cherry & The Thing: The Cherry Thing, Purity Ring: Shrines, Sea Wolf: Old World Romance, Sleigh Bells: Reign of Terror, The Tallest Man of Earth: There’s No Leaving Now, Tame Impala: Lonerism, Thåström: Beväpna dig med vingar, Tindersticks: The Something Rain, Ty Segall: Twins

ÅRETS BÄSTA LÅTAR:

1. Bat for Lashes: Laura

Jag föll för Natasha Khan för några år sedan, men sedan tröttnade jag på nåt vis, men på Hultsfred återfick hon mitt förtroende och så går hon och gör årets bästa låt. Inte illa!

2. Rhye: The Fall

Den här låten är så hejdlöst vacker. Open var inte dum den heller (jag älskade när han sjöng den för sin tjej). Albumet som snart släpps var jag dock lite besviken på.

3. Alt-J: Breezeblocks

Alt-J gjorde en hel drös skitbra låtar, men det här är min favorit.

4. Dirty Projectors: Swing Lo Magellan

Snyggaste låten, inte smartaste, men mest direkt och som går rätt in i mig varje gång.

5. FIDLAR: Cheap Beer

”I DRINK CHEAP BEER, SO WHAT?, FUCK YOU!”, är årets bästa refräng. Kul video som alltid från dem. Om du undrar vad de gillar för billig öl så läs den kortaste intervjun jag gjort.

BÄSTA NYA ARTIST:

Alt-J.

MEST UNDERSKATTADE PLATTAN:

Islands: A Sleep and a Forgetting.

MEST ÖVERSKATTADE SKIVAN:

Frank Ocean: Channel Orange.

STÖRSTA BESVIKELSEN:

Jens Lekman: I know what love isn’t.

BÄSTA LIVE-AKT:

Spiritualized.

ROLIGASTE ARTISTEN PÅ TWITTER:

Dan Deacon (@ebaynetflix)

Publicerad den Lämna en kommentar

Iceland Airwaves


Vår skribent och vän Éric åkte förbi Island och dess Airwaves på väg hem till Kanada. Här kommer en krönika från upplevelsen.

Jag har velat åka till Iceland Airwaves sedan jag såg dokumentären ”Screaming Masterpiece” (2005) som handlar om musik- och kulturscenen på Island. Jag besökte ön i en månad för två år sedan men missade tyvärr festivalen. Jag visste ändå att jag skulle åka tillbaka. Det är svårt att säga vad det är som gör Reykjavík så unikt, stället är helt enkelt galet. Det verkar som nästan alla spelar i ett band och det är en av många saker som gör att Reykjavík är det perfekta stället för en musikfestival. 

Tajmingen var perfekt att i år åka till Airwaves. Med ett utgånget svenskt arbets- och uppehållstillstånd behövde jag lämna mitt vackra andra hem och komma tillbaka till lönnsirapens och poutinens land. Lyckligtvis ligger ju Island på vägen till Kanada. Planen var spännande: min kompis Pontus och jag skulle åka färja från Danmark, stanna en vecka på Färöarna och fortsätta vidare till Island.

Vädret på Island under hela festivalen var stormigt. På festivalens första dag var jag i Akureyri (i Norra Island) och liftade sedan till Reykjavík. Bara två dagar efter att jag simmade i Norra Atlanten (det var djävulskt kallt!) stod jag där på sidan av vägen i 20 cm av snö. I Reykjavik var det ingen snö, men vinden var så stark att havet bokstavligen blåste in över i staden. Jag njöt faktiskt av det där hemska vädret och det hjälpte till att göra festivalen än mer upplevelserik.

Iceland Airwaves har oerhört mycket musik att erbjuda med över 450 gratis ”off venue”-spelningar. De flesta isländska eller mindre internationella band spelar många gånger under festivalen, vilket betyder att man har många tillfällen att se band som krockar.

Onsdag

Porquesí: Tänk er en yngre, mer högljudd, maskerad version av Explosions in the sky. Skitbra! På skivbolaget Morr Musics showcase vid Iđno var det tyvärr lång kö och vi missade Prins Póló och Sóley men vi kom in i tid för Sin Fang som blev mina favoriter bland de band som tidigare varit okända för mig. Sin Fang är ett spydigt indiepop-band som består av Seabears Sindri Már Sigfússon och Sóley Stefánsdóttir. Sedan spelade FM Belfast som jag blev besviken på då allt utom trummorna var samplade, men spelningen var ändå underhållande och till deras hitlåt ”Underwear” klädde de av sig och dansade som tokar, tyvärr var det för trångt för att även publiken skulle kunna göra det samma.

Torsdag

Ólöf Arnalds har efter Jónsi och Björk Islands mest säregna röst. Björk snubblade för övrigt på Pontus fot efter Ólofs spelning. På Reykjaviks konstmuseum hade Drowned in Sound valt band och då jag inte ville stå i kö igen stannade jag där hela kvällen. Det visade sig vara ett bra drag då jag upptäckte Samaris som består lägger en vacker röst och klarinett på trip-hoppiga, ambienta beats. En väldigt fin överraskning! Nu fick jag dessutom min andra chans att se Sóley som spelar ömtålig indiepop. Ännu en fin upptäckt. Jag hade redan sett Purity Ring (CA) två gånger i somras så jag visste vad jag hade att vänta. Musiken och ljuset var som alltid suveränt, men stämningen kunde ha varit bättre. Det var för mycket folk som stod stilla i ett för litet ställe. Jag missade Of Monsters and Men så istället dansade jag till den elektroniska musikern Doldrums från Montréal. Blandningen av hög bas, loopar à la The Field och den unika falsettrösten var perfekt! En av mina favoritspelningar. Och norrskenet utanför var inte dåligt det heller! 

Fredag

Vännerna Michael Wookey (FR), Shahzad Ismaily (US), Daníel Bjarnason, Sam Amidon (US) och Nico Muhly (US)) från skivbolaget Bedroom Community spelade och hade kul tillsammans. Muhlys improvisationskompetens var oerhört imponerande. Underbar musik på ett mysigt ställe. Ólafur Arnalds spelade vacker minimal-klassisk musik som gör att man vill lägga sig ner, sluta sina ögon och känna jorden under sig. Rogivande för själen. Moonface & Siinai (CA/FI): Det var intressant att se multiintrumentalisten och hyperaktiva geniet Spencer Krug ta en mindre roll och spela med finska gruppen Sinai. Mycket testosteron och ångest. 

Lördag

Inspired by Iceland hade placerat ett litet hus i mitten av centrum där de hade en tävling där man skulle hitta på ett nytt namn på Island. Jag vann tävlingen med namnet Neverland och som vinst fick fick jag, Pontus och tre jobbiga engelsmän se Sóley göra en intim spelning. Ni kan se spelningen här och övriga spelningar här. Därefter blev det Sólaris i Fríkirkjan. De består av kompositören och dirigenten Dániel Bjarnason tillsammans med den experimentielle musikern Ben Frost (AU/IS). Tillsammans framför de modern klassisk musik vars akustik och komposition passade perfekt i den vackra kyrkan. Därefter spelade Dirty Projectors (US) som var det bästa band jag har sett live på länge. Otroliga musiker med indierockens bästa röstharmonier.

Söndag

Jag vaknade kl. halv 15 eftersom jag gick till en isländsk husfest som höll ut tills halv 9 på morgonen. När jag gick ut jag kände mig ganska konstig. Gatorna var tomma och vinden hade slutat. Allt var så lugnt och still. Jag undrade om jag var fortfarande i samma staden. Vad hade hänt till Reykjavik? Jag förväntade mig att bli attackerad av zombier någon minut. I slutet jag hittade några själar kvar och fikade med mina kompisar innan vi gick till slutspelningen: Sigur Rós. De spelade någon minimal klassikt och dronemusik i en timme innan de gick på scenen. Vi undrade om de ville prova folk reaktioner om de gjorde någon slags av socialexperiment. Vi bara lade sig på golvet, slutade våra ögon, andades och koncentrera på musiken som var faktiskt vacker. Det kändes skönt efter sådan intensiv helg. När de kom på scenen alla verkade glömma den jättelång väntetiden. Scenen var omringad av vit tyg på vilken projicerades vackra bilder. Vi stannade på golvet och njöt av setet som bestod av deras bästa låtar. De slutade med min favorit låt av dem, Untitled #8 (Popplagið. Det var perfekta slutet till en underbar helg. 

När jag vaknade till liv vid halv tre efter en husfest som hade tagit även morgonen i anspråk kände jag mig ganska konstig, gatorna var tomma och vinden hade avtagit. Allt var så lugnt och stilla, jag undrade om jag fortfarande var kvar i Reykjavik och förväntade mig att när som helst bli attackerad av zombies. Till slut hittade jag några vänner som jag tog en fika med innan festivalens sista spelning med Sigur Rós. Innan de gick på lät de en minimalt klassisk/dronemusik spela och vi undrade om de ville testa folks reaktioner som nån sorts socialt experiment. Vi lade oss ner, slöt våra ögon, andades och koncentrerade oss på musiken som visa sig vara riktigt vacker. Det kändes skönt efter en så intensiv helg. När de till slut gick på verkade alla ha glömt bort den långa väntetiden. Scenen var omringad av vitt tyg varpå det projicerades vackra bilder. Vi stannade kvar på golvet och njöt av setet som bestod av deras bästa låtar. De slutade med min favorit, Untitled #8 (Popplagið). Det perfekta avslutet på en underbar helg.

Text: Éric Morrissette

Publicerad den Lämna en kommentar

Way Out West – tre små band 1/3.


Idag drar som vi alla vet Way Out West igång igen. För att inte översvämma er med massa tips så här sent tänkte vi ge er tre låtar från tre artister som spelar idag. Du kan med fördel dunka på den tre låtar korta listan när du tar en köttbullemacka till frulle för att härda ut den vegetariska festivalen.

#wowgbg llamalloyd.se

Nneka är en ung dam med rötter i platsen på jorden Shell inte vill att du ska känna till: Nigerdeltat. Om vi har tur blir det här årets Janelle Monáe. Men pass på, hon går på redan 15.40!


The Black Keys är torsdagens headliners, men är de verkligen så stora här i Sverige? Personligen fullkomligt älskade jag deras tidiga plattor när Dan Auerbach och Patrick Carney själva spelade in sin garage innan producenter som Danger Mouse kom och slätade ut det sketna.


Största krocken på festivalen är helt klart var man ska försöka sig komma in på torsdagen. Lower Dens, Chromatics och Purity Ring var alla bra på Primavera Sound och det var länge sedan jag senast såg Papa M (David Pajo). undra förresten om Luger har lagt ett svärd i hans loge?. Jag kommer dock skippa alla dem för att se festivalens mest intressanta nya band: brittiska konststudenterna i Δ (alt-J). Ses vi i kön till Trädgårn? Jag är även nyfiken på Bob Mould (ex-Husker Dü) som spelar efter och sedan kanske man orkar stanna även till Cloud Nothings som var finfina på Pustervik i våras.

Publicerad den Lämna en kommentar

Primavera Sound 2012.

Sleigh Bells, photo: Robin Olsson

Sleigh Bells, photo: Robin Olsson

Since there aren’t any Swedish vowels on this keyboard I’ll just do this in English, otherwise I would have to tell you about “Navel”.

Wednesday.
The festival started with a free gig for all at Arc de Triomf. It’s a very nice idea to have free gigs since a lot of the young in Barcelona can’t afford coming to the festival any more. When I was here for the first time, in 2006, Swedes were so rare that when I ran into José González he thought I was in one of the other Swedish bands, I’m from Barcelona. These days, 40% of the festival-goers are from abroad and you can hear Swedish everywhere.

The first act was Jeremy Jay at the packed park, he went by without striking any chords with me, after that The Wedding Present played their beautiful album Seamonsters, it was alright, but pretty much just another reunion show. The Walkmen were ok, but they seem to have had their hay day. Black Lips, who closed the park are always fun, but I prefer them on album. We took a taxi but still had to queue for an hour or so to get into the “secret gig” at Apolo with very good Chairlift, so-so Beach Fossils and boring Kindness.

Thursday.
Thursday means the first day at the beautiful Parc del Forum, last year it started with a wonderful gig with Spanish postrockers Toundra, it’s the best slot for Spanish bands since nothing else is playing. This year it was an electronic duo called Pegasvs, it was decent, but an hour later another Spanish band, Unicornibot, played the stage right next to it, they had tinfoil around their heads and played wonderfully bizarre music that made me think about Lightning Bolt, but they had a full band, this year’s Toundra, for sure! I went over to the stage right next to it, to check out one of the most hyped bands at the moment, Purity Ring, who were a girl in an old-school dress and a guy playing these strange lights, it was a strange but rather beautiful thing, I liked it, but went back to see another dose of Unicornibot and then onto boring Baxter Dury, whom I left to burn away in the sun. Way over at the Mini stage Friends were playing. No, no, not the Bert Karlsson bullshit, this was group of friends from Brooklyn who played a very nice ESG-influenced indie-disco, the singer Samantha Urbani sat on a security guard’s shoulders and sang a song moving around the audience. Fun with friends. After that the boring Danish kids in Iceage performed, I couldn’t really care less. I was mostly just waiting for one of my highlights, Grimes, who were to perform at the same Pitchfork stage. She had some sound problems but we had had just the right amount of beer to get to dancing. My friend Éric took the lead and took us up front and he was waving his flag in support of the Montréal protests, the flag wandered to the hands of Grimes’s brother who were dancing on stage with some other friends, it was a lot of fun.

When I saw this year’s lineup I was intrigued to see Death Cab for Cutie again, it’s been eight years since I saw them last, but then I made a podcast where Lars recommended White Denim, this rock trio from Texas. I ended up choosing them over Death Cab, who’s last album is quite dull anyways. The Texans had an extra guitarist along and the four of them jammed forever, it was great to see, really marvellous musicians! Then I saw the last song by Mazzy Star which was a lot louder than I thought it would be. Good stuff, then onto well-known and well-seen Wilco, who I was about to leave for Thee Oh Sees, but then Jesus Etc came on. You just can’t go then… The night continued with a dash of nicely done hardcore from Refused, a little of boring The XX, then some desert rock from lovely Bombino, dull rap from A$AP Rocky, a lovely set from Spiritualized with it’s mix of shoe-gaze and gospel. Then we closed the night with a little dance with Spanish electro-man John Talabot.

Friday.
We were early to get our hands on Jeff Mangum tickets and hung out in Auditori with Nick Garrie doing his nice singer-songwriter album The Nightmare of J.B. Stanislas. I almost fell asleep. I kinda tried to be honest. Laura Marling was more interesting and “Alas I cannot swim” gave me goose-bumps. After the gig the queues for Jeff Mangum were huge and I got really annoyed with people jumping it. After a while I had to realize this isn’t Sweden and the world (Sweden included) is becoming a really terribly egoistic place. Jeff Mangum was all by himself, just a few guitars, a chair and a mic. Todos. With this he performed most of his masterpiece with Neutral Milk Hotel, In an Aeroplane over the Sea. More goosebumps! Best grade you can get! After that there was one of the biggest clashes; I Break Horses and Lower Dens. I started with the Swedes, they were good but I went over to Lower Dens and came in the middle of the lovely “Brains” and thoroughly enjoy them. Then a little African Cubanese music with Afrocubism, loads of guys on stage. A nice rhythmic detour from the indie scene. Then straight into straight rock with The War on Drugs. It was very straight, not gay at all. The Cure were kinda boring, but we might not have giving them our ears’s full attention. We mostly attended our mouths with beer in the VIP section. The beer weren’t free anymore and I will probably not buy the VIP next year since the first “normal” tickets go for a lot less and I prefer to drink my beer where I can see the bands. I left a while in to go see Sleigh Bells who I really enjoyed, I was a bit intrigued to see if there was gonna be a live insane drummer or not, it was just a bunch of Marshall stacks instead but I loved it anyways, danced like a mad man. Went over to the clashing Dirty Three, had a beer and I totally loved the brilliantly alarm that was Some Summers They Drop Like Flies which closed their set. A friend had told me that I had to see M83, who I think has a good song here and there but live was kinda dull so I left after a few songs. Codeine were a lot better, sounded like Slint. Good stuff. SBTRKT were boring and I fell asleep to The Men. When I woke up Éric had texted me four times and he had been kicked out because of the flag, you see it’s a red square without any text so naturally people here in Spain won’t know that it represents a solidarity to the kids in Quebec, I can totally see it rings differently here. But he got in again when they found my booking in the computer. I’m glad he could come in and enjoy this festival’s best gig; The Rapture, they were totally amazing, I really love the bass player and highlights included “House of Jealous Lovers” and the track that stood out from last year’s album In the Grace of your love; “How deep is your love?” To answer that question is easy; very.

Saturday.
We hung out in the park for Dirty Beaches, who Éric did an interview with. It was a little slow and minimal, but hanging out in a park is always nice. I met a girl I made friends with when I gave her my Sufjan Stevens ticket to last year’s amazing gig in the Auditori. A little more sedative Nick Garrie again and some nice rock tunes from Obits. Bleached were the shittiest band I’ve seen in quite some time. Straight outta their mother’s basement where they spent an hour or two.

We went over to the Forum area and had the same kebab as the day before, we’re Swedish after all. Being Swedish I went to see Jeff Mangum play another, different, set. This time with more b-sides and rarities than before. Before that I passed by the dull Sharon van Etten and the equally boring Tall Firs. After Mangum I checked out Buffy Sainte-Marie, the indian singer most well-known for the classic track “Universal Soldier”. Her new approach was a lot more rock, but when she did her stuff from the sixties it was a lot more satisfying. All in all quite boring, though. Saw The Olivia Tremor Control perform “Jumping Fences” and then went over to Mini where almost everyone seemed to be watching Beach House. They’ve gotten too big, I liked them a lot on smaller stages and you know what you’re going to get so I went over to another gig where you know what you’re going to get; Shellac.
Their annual gig seems to always clash with something, I saw most of it where they performed two new tracks and it was the usual bliss that Steve Albini, Todd Trainer and Bob Weston gives us. When they did “The End of Radio” I jumped the fence and ran over to Chromatics and saw them do their last three songs. It was insanely packed. For the first time in Primavera history (at Parc del Forum at least) they sold out, 42 000 people were around this day, normally it’s around 30 000. Chromatics were good and closed their set with “Into the Black”, their beautiful cover of Neil Young’s “Hey Hey My My”. I finally understood where the VIP section at Mini was and I felt a bit awkward having a secluded area right by the stage. Yo La Tengo started a bit boring but came to and did great versions of “Mr Tough”, “Autumn Sweater” and the wonderful noise of “Pass The Hatchet, I Think I’m Goodkind”. The last went on for more than the normal 11 minutes I believe. Just lovely noise. On the way back I saw some of the old dudes doing the punk that is The Pop Group. So-so. Had two chocolate pancakes and hung out in the food court, checked out boring Neon Indian and bought a poster from a nice German before heading back.

Sunday.
Milk Music were a rocky bunch that didn’t catch my ears at all, Zacharias filmed the gig, though, so I guess he liked it. Girls Names were pretty nice and I liked the twee that is Veronica Falls. Then we wrestled in the park and I won over Zacharias in a sprint. Good park fun. We continued with orange fights instead of the packed gigs at Arc de Triumf. Finally there was truce and we saw a little of boring Yann Tiersen and the Morrissey-esque Richard Hawley. Took a perfect break for the rain with sangria. I still suffer from that, or maybe it’s the six days drinking that I’m suffering from. All in all, this was the less interesting Primavera I’ve been to, especially Saturday was quite uninteresting, I want to be blown away a few times more. Better luck next year.