Inlägget gjort

Dead finks don’t talk, they play guitar.

Fink, Nefertiti, 6:e maj.

Intressen går i perioder. Ibland är det bara musik som gäller, men i söndags kändes politik viktigare. Istället för att peppa med Fink var det partiledardebatten i lurarna. Det kändes vilktigare. Men inte fan lärde jag mig nåt nytt av det vanliga käbblandet, det de säger är generellt sett rätt långt ifrån verkligheten. Jag bestämde mig för att fly än längre bort, jag hamnade i Nefertitis varma källare. Här spreds Rachel Sermannis vackra stämma ackompanjerad av en enkel gitarr. Det var dock inget som fick mig exalterad. Hon tipsar oss om att skriva upp oss på ett nyhetsbrev och att Nefs burgare är bra. Jag tar till mig det sistnämnda till nästa spelning.

Precis som när jag var här och såg Fatoumata Diawara för några veckor sedan har matborden fullkomligt tagit över stället, något huvudakten Fink reflekterar över när han äntrar scen; ”This is very cute, isn’t it? I can hear you eating.” Han börjar med en av hans bästa låtar, Biscuits for Breakfast, som han tillsammans med en äldre Bon Iver på bas och en capoeirakille på trummor skickligt klinkar fram. Det är jävligt tight och det var precis den sortens publik som uppskattar skickliga musiker som är där. Ni vet, killar i hästsvans och välansatt skägg. Jag känner mig trött redan i första låten, det händer nästan mer i publiken än på scen; en servitris distraherar musikerna med sitt ständiga ilande med kakor till gästerna, en tjej svimmar och ett helt bord vrålar till när Fink bestämmer sig för att spela Trouble’s What You’re In. Konserten är som en slät kopp kaffe. Behaglig, men alldaglig. Det lyfter dock lite med en annan låt om frukost, Blueberry Pancakes.

Till nästa frukost läser jag nog hellre inrikes-delen i tystnad.

PS. Jag skrev en annan text om samma spelning till Rockfoto, den hittar ni här.