Inlägget gjort

Fatoumata Diawara, Nefertiti, 19:e april.

Jag tänker mig att det är första gången jag är på Nef när Nef verkligen är Nef. När jag kommer mitt i första låten står mina vänner nästan vid valvet som vetter ut mot kassan, det är så fullt med matgäster att vi andra får stå tio meter ifrån scenen. Det ger mig blandade känslor, ofta är det ändå här jag står när det är färre bord men smockfullt av stående, samtidigt känner jag mig lite som andra klassens musikälskare. Under Nefertiti-skylten hänger ett batikskynke där bokstäverna F-A-T-O-U klippts ut, överallt är det tyg, miken är försedd med nån sorts skydd, trummorna har ett stycke över sig och allt är färgsprakande, men mest färgsprakande är ändå kvällens huvudperson, Fatoumata Diawara — som har traditionella afrikanska kläder blandat med färgglada strumpor och en korsett med rosor och dödskallar. Likt hennes musik blandar hon det nya med det traditionella.

Fatoumata Diawara upptäcktes som skådespelerska när hon tog hand om sin mosters barn vid en filminspelning, det ledde via teater i Paris till huvudrollen i ”Sia, The Dream of the Python”, en film om en kvinna som bryter mot traditionella mönster. Filmen blev en stor succé och för många i Mali, Guinea, Senegal och Burkina Faso är hon sin roll – Sia. Trots framgångarna ville hennes föräldrar att hon skulle gifta sig och slå sig till ro, de tvingade henne till och med att på live-tv säga att hon slutar som skådespelerska. Läget var outhärdligt och efter att en musikalproducent erbjudit henne en roll flydde hon till Paris. När de reste runt med uppsättningen sjöng hon för sig själv backstage, något som regissören hörde och skrev in ett solo i uppsättningen. Hennes sång ledde till små spelningar på Parisklubbar och barer och på Rokia Traorés uppmaning köpte hon sig en gitarr och skrev låtarna som blev den fina LP:n Fatou som hon nu turnerar med.

Fatoumata ler mot oss när hon sjunger orden vi inte förstår, jag tycker hon ser ut som en nöjd katt med sina små ögon, trött lullas man med till de sköna rytmerna. Det känns fridfullt. Plötsligt händer nåt fullständigt bisarrt, en lång man som står alldeles still bredvid oss sparkar bak ut! Med baken puttar han hårt till den jazzdansande tjejen bakom. Hon flyger iväg och ett bråk är nära förestående, men det reds ut utan att musikerna bryter. Proffsen Fatoumata är uppbackad av är en andre-gitarrist, en fantastisk trummis, en skicklig basist och en körtjej som har den största maracas jag någonsin sett. Den är så stor att den ligger i ett nät, jag fantiserar om att det är för att inte få musarm den ligger i detta nät. Min vän försöker upplysa mig om vad den heter, men faller bet. Vet ni, kära läsare, kanske vad jag pratar om?

Jag läste någonstans att hennes låt ”Boloko” handlade om kvinnlig omskärelse och jag funderade på hur bisarrt det måste vara att sjunga om nåt sånt till en publik som inte förstår ett ord. Det visade sig att hon hade tänkt samma tanke och trots att hon föredrog att tala på franska berättade hon på engelska att det måste vara vår generation som sätter stopp för kvinnlig omskärelse innan ”Boloko” där hon körde ett solo med samma gitarreffekt som Konono No 1 använder.

Mot slutet av konserten berättar hon att hon älskar att se människor dansa så hon ber alla dessa matgäster att resa sig upp. Precis alla följer hennes uppmaning och jag inser hur jag älskar dessa människor som är Nefs hjärta, dessa jazzvänner som älskar att dansa till världsmusik en torsdagkväll. Speciellt älskar jag syslöjdslärarinnan runt femtio som går loss fullständigt när Fatoumata bjuder upp henne på scen.

En vacker dag är det jag.