Inlägget gjort

Lambchop — avslappningsmusik för öldrickare.

Efter en lång arbetsdag tog jag en paus hemma, slöade framför sista säsongen av The Wire med några Corona och tänkte tillbaka på den där månaden för tre år sedan då jag chillade i Mexiko och NYC med en öl i näven varenda dag. Det var en fin, djupt avslappnad tid. Och just fint och avslappnande är väl två adjektiv jag gärna använder för att beskriva musiken Kurt Wagner och hans löst ihopsatta band Lambchop framför. Jag har sett dem vid tre tillfällen tidigare, varav jag lyckats somna vid två — en gång stående. Kurts silkeslena röst och varma gitarrspel kompas ofta av Tony Crow på piano och en roterande skara musiker. Deras Is A Woman är en av 2000-talets allra finaste skivor och har sövt mig nästan lika ofta som lite för många öl har gjort. 

När min kamrat David visar sig vara sjuk är jag måttligt sugen på att gå, den senaste tiden har jag gått på spelningar själv alltför ofta och det var ju så skönt att ligga i soffan. Med lite Grimes i lurarna blir det dock fin fart på hojen ner till Nefertiti där Kurt diskuterar nåt med sin turnéledare i bussen medan Cortney Tidwell gör mig trött inne i en fullknôkad lokal, varför segade jag med att komma hit, tänker jag. Jag ställer mig där serveringspersonalen springer och inser snart att jag måste flytta mig, det är lika bra att gå till baren och ta en pilsner. 

Tidwell sjunger en vacker, men tråkig, country och jag blir lite förvånad att Kurt inte dyker upp, de släppte ju plattan Invariable Heartache med gemensamma sidoprojektet KORT för bara nåt år sedan och nu när de turnerar tillsammans hade jag faktiskt förväntat mig ett inhopp. Det kan ju förvisso skett ett sådant innan jag behagade dyka upp. 

Efter Tidwell är klar drar de flesta i publiken iväg till toa samt bar och en bättre plats uppenbarar sig. Ett skrivet mail senare kommer de på scen, lite märklig positionering där trummisen sitter med ryggen mot baren, basisten, keyboardisten, steel-gitarristen samt Tidwell under Nefertiti-skylten, Tony framför sitt piano för att till sist flankeras av Wagner, som sitter längst till höger på scen, mitt bland restaurangens bord, som denna kväll är betydligt fler än vanligt. 

Kurt börjar med en monolog som jag inte känner igen innan de öppnar på riktigt med If Not I’ll Die, som även öppnar senaste skivan, Mr. M, med textraden ”don’t know what the fuck they talk about, maybe blowing kisses, maybe blowing names, really, what difference does it make?” Generellt sett fattar jag bara delar av vad det egentligen är Wagner sjunger om, vilket skulle kunna vara irriterande, men det är svårt att bli irriterad på denne man, som skrattar till och jag frågar mig om det är för att ett bord välter längre in i lokalen, eller är det åt Tidwells uttråkade försök till fågelkvitter? De kör nästan hela Mr. M på ett föredömligt vis där singeln Gone Tomorrow sticker ut lite extra, sedan ger de en födelsedagspresent till en Magnus i publiken, han får sitta på scen under en låt. Å vad jag avundas denna Magnus när han gör det enda rätta och lägger sig ner och njuter. Horisontalläge är verkligen så man bör intaga Lambchop. Jag, hög på både kaffe och en slurk Brämhult, somnar dock inte, inte ens när de bjuder på My Blue Wave, den älskvärda favoriten om en hunds liv från mästerverket Is A Woman. Jag känner mig tillräckligt sövd och vet att jag inte kommer få många timmars sömn, så jag slinker ut innan de lagt av och cyklar hem till tonerna av Fatoumata Diawara, som tydligen ska spela på Nef den 19:e april (och på nya Stockholm Arts & Sounds i sommar). En kvart på cykeln och man somnar snart hemma i sin egna säng, denna kväll får Kurt göra avkall på John Blunds uppgift till förmån för geniet bland vackra röster — Nina Simone. 

Inlägget gjort

Hederos & Hellberg — musik för par.

Robin skrev en text för Rockfoto om Hederos & Hellbergs spelning i helgen:

Jag går med en kamrat och hans syster till Stadsteaterns foajébar, vi diskuterar för- och nackdelar med termobyxor vs långkalsonger i kön som blir längre och längre. Varför släpper de inte på? När de väl gjort det visar det sig att garderoberna längst upp är fulla, så hela kön får vända och gå mot garderoberna neråt i trapporna istället, det hela känns ganska dåligt uppstyrt. Är de inte vana vid så här mycket folk?

När vi väl kommer in sitter Mattias Hellberg med munspelet i högsta hugg medan Martin Hederos på sitt speciella manér klinkar fram tonerna till deras tolkning av Neil Youngs Mellow My Mind. Vi får plats vid den märkliga baren, vars välfyllda, trekantiga träbord känns mer som en sommarfest än en bar. Det skramlar och har sig. Det känns verkligen som om man hamnat i en piano-bar.

Mattias berättar att de har massa låtar att spela, men de har pressat schema och det inte finns tid för mellansnack. Å andra sidan tycker folk att de kör för länge nuförtiden. I publiken ser jag en man som inte kan bestämma sig var på sin tjejs kropp han ska ha sin hand. Till slut bestämmer han sig för det mest neutrala stället — sitt eget arsle.

Hederos varierar pianot med orgel och Hellberg byter intrument titt som tätt och jag faller, som alltid, för banjon. De kör en väldigt fin tolkning av Alice Coopers “Long Way to Go” som får mig att reflektera över min egen tid och plats. Det är lång väg att gå.

När jag kommer tillbaka från toan kör de Pale Blue Eyes, Velvet Undergrounds kanske allra bästa låt. Och deras tappning är i särklass låten jag lyssnat mest på med dem. Om det beror på att den öppnar deras självbetitlade album och att jag sedan somnar eller för att den helt enkelt är bäst, det vet jag inte.

När de kör Rolling Stones Shine a Light påpekar min kamrat att vi är yngst i lokalen. Det uttalandet känns på nåt vis tryggt, jag tittar ut genom fönstret och ser ett medelålderspar skiljas framför Poseidon.

No fun. Nåt som är fun, är att den äldre publiken inte tar en massa bilder med sina mobiler. Mycket skönt. Själv har jag nyss gått över trettio-strecket och tar således bara ett. Väl i mobilen läser jag ett mail från en amerikansk vän under extranumret, hon ska gifta sig.

Det mailet bekräftar tillsammans med hångel och hålla-tjejen-på-axlarna-posen som publiken sysslat med under hela konserten att Hederos & Hellberg verkligen är musik för par.

Inlägget gjort

Mattias Alkberg, Lagerhuset den 11 nov

Kvällen började med en öl hemma. En duschöl. Visst är det gött att ta en öl i duschen? Varmt och kallt samtidigt efter en iskall cykeltur hem från jobbet. För att neutralisera det skållheta vattnet, kanske. Därefter nån öl till innan vi fick tummen ur och beställde pizza hos Johan. Jag vet mycket väl vad som händer om jag dricker innan kvällsmat: jag blir snorfull. Kanske var det så att jag undermedvetet valde denna approach när jag för första gången på tre veckor skulle träffa en dam som jag är olyckligt kär i. Taktiken verkade funka, jag kunde knappt koncentrera mig på spelningen som var lysande i de stunder jag kvicknade till. Oprofessionellt, yes sir. Men jag tror Matti förstår mig. Förlåt.

PS. Något mer nykter var min matintervju med densamme som jag gjorde häromdagen. Scrolla ner lite eller läs den här