Inlägget gjort

Iceland Airwaves


Vår skribent och vän Éric åkte förbi Island och dess Airwaves på väg hem till Kanada. Här kommer en krönika från upplevelsen.

Jag har velat åka till Iceland Airwaves sedan jag såg dokumentären ”Screaming Masterpiece” (2005) som handlar om musik- och kulturscenen på Island. Jag besökte ön i en månad för två år sedan men missade tyvärr festivalen. Jag visste ändå att jag skulle åka tillbaka. Det är svårt att säga vad det är som gör Reykjavík så unikt, stället är helt enkelt galet. Det verkar som nästan alla spelar i ett band och det är en av många saker som gör att Reykjavík är det perfekta stället för en musikfestival. 

Tajmingen var perfekt att i år åka till Airwaves. Med ett utgånget svenskt arbets- och uppehållstillstånd behövde jag lämna mitt vackra andra hem och komma tillbaka till lönnsirapens och poutinens land. Lyckligtvis ligger ju Island på vägen till Kanada. Planen var spännande: min kompis Pontus och jag skulle åka färja från Danmark, stanna en vecka på Färöarna och fortsätta vidare till Island.

Vädret på Island under hela festivalen var stormigt. På festivalens första dag var jag i Akureyri (i Norra Island) och liftade sedan till Reykjavík. Bara två dagar efter att jag simmade i Norra Atlanten (det var djävulskt kallt!) stod jag där på sidan av vägen i 20 cm av snö. I Reykjavik var det ingen snö, men vinden var så stark att havet bokstavligen blåste in över i staden. Jag njöt faktiskt av det där hemska vädret och det hjälpte till att göra festivalen än mer upplevelserik.

Iceland Airwaves har oerhört mycket musik att erbjuda med över 450 gratis ”off venue”-spelningar. De flesta isländska eller mindre internationella band spelar många gånger under festivalen, vilket betyder att man har många tillfällen att se band som krockar.

Onsdag

Porquesí: Tänk er en yngre, mer högljudd, maskerad version av Explosions in the sky. Skitbra! På skivbolaget Morr Musics showcase vid Iđno var det tyvärr lång kö och vi missade Prins Póló och Sóley men vi kom in i tid för Sin Fang som blev mina favoriter bland de band som tidigare varit okända för mig. Sin Fang är ett spydigt indiepop-band som består av Seabears Sindri Már Sigfússon och Sóley Stefánsdóttir. Sedan spelade FM Belfast som jag blev besviken på då allt utom trummorna var samplade, men spelningen var ändå underhållande och till deras hitlåt ”Underwear” klädde de av sig och dansade som tokar, tyvärr var det för trångt för att även publiken skulle kunna göra det samma.

Torsdag

Ólöf Arnalds har efter Jónsi och Björk Islands mest säregna röst. Björk snubblade för övrigt på Pontus fot efter Ólofs spelning. På Reykjaviks konstmuseum hade Drowned in Sound valt band och då jag inte ville stå i kö igen stannade jag där hela kvällen. Det visade sig vara ett bra drag då jag upptäckte Samaris som består lägger en vacker röst och klarinett på trip-hoppiga, ambienta beats. En väldigt fin överraskning! Nu fick jag dessutom min andra chans att se Sóley som spelar ömtålig indiepop. Ännu en fin upptäckt. Jag hade redan sett Purity Ring (CA) två gånger i somras så jag visste vad jag hade att vänta. Musiken och ljuset var som alltid suveränt, men stämningen kunde ha varit bättre. Det var för mycket folk som stod stilla i ett för litet ställe. Jag missade Of Monsters and Men så istället dansade jag till den elektroniska musikern Doldrums från Montréal. Blandningen av hög bas, loopar à la The Field och den unika falsettrösten var perfekt! En av mina favoritspelningar. Och norrskenet utanför var inte dåligt det heller! 

Fredag

Vännerna Michael Wookey (FR), Shahzad Ismaily (US), Daníel Bjarnason, Sam Amidon (US) och Nico Muhly (US)) från skivbolaget Bedroom Community spelade och hade kul tillsammans. Muhlys improvisationskompetens var oerhört imponerande. Underbar musik på ett mysigt ställe. Ólafur Arnalds spelade vacker minimal-klassisk musik som gör att man vill lägga sig ner, sluta sina ögon och känna jorden under sig. Rogivande för själen. Moonface & Siinai (CA/FI): Det var intressant att se multiintrumentalisten och hyperaktiva geniet Spencer Krug ta en mindre roll och spela med finska gruppen Sinai. Mycket testosteron och ångest. 

Lördag

Inspired by Iceland hade placerat ett litet hus i mitten av centrum där de hade en tävling där man skulle hitta på ett nytt namn på Island. Jag vann tävlingen med namnet Neverland och som vinst fick fick jag, Pontus och tre jobbiga engelsmän se Sóley göra en intim spelning. Ni kan se spelningen här och övriga spelningar här. Därefter blev det Sólaris i Fríkirkjan. De består av kompositören och dirigenten Dániel Bjarnason tillsammans med den experimentielle musikern Ben Frost (AU/IS). Tillsammans framför de modern klassisk musik vars akustik och komposition passade perfekt i den vackra kyrkan. Därefter spelade Dirty Projectors (US) som var det bästa band jag har sett live på länge. Otroliga musiker med indierockens bästa röstharmonier.

Söndag

Jag vaknade kl. halv 15 eftersom jag gick till en isländsk husfest som höll ut tills halv 9 på morgonen. När jag gick ut jag kände mig ganska konstig. Gatorna var tomma och vinden hade slutat. Allt var så lugnt och still. Jag undrade om jag var fortfarande i samma staden. Vad hade hänt till Reykjavik? Jag förväntade mig att bli attackerad av zombier någon minut. I slutet jag hittade några själar kvar och fikade med mina kompisar innan vi gick till slutspelningen: Sigur Rós. De spelade någon minimal klassikt och dronemusik i en timme innan de gick på scenen. Vi undrade om de ville prova folk reaktioner om de gjorde någon slags av socialexperiment. Vi bara lade sig på golvet, slutade våra ögon, andades och koncentrera på musiken som var faktiskt vacker. Det kändes skönt efter sådan intensiv helg. När de kom på scenen alla verkade glömma den jättelång väntetiden. Scenen var omringad av vit tyg på vilken projicerades vackra bilder. Vi stannade på golvet och njöt av setet som bestod av deras bästa låtar. De slutade med min favorit låt av dem, Untitled #8 (Popplagið. Det var perfekta slutet till en underbar helg. 

När jag vaknade till liv vid halv tre efter en husfest som hade tagit även morgonen i anspråk kände jag mig ganska konstig, gatorna var tomma och vinden hade avtagit. Allt var så lugnt och stilla, jag undrade om jag fortfarande var kvar i Reykjavik och förväntade mig att när som helst bli attackerad av zombies. Till slut hittade jag några vänner som jag tog en fika med innan festivalens sista spelning med Sigur Rós. Innan de gick på lät de en minimalt klassisk/dronemusik spela och vi undrade om de ville testa folks reaktioner som nån sorts socialt experiment. Vi lade oss ner, slöt våra ögon, andades och koncentrerade oss på musiken som visa sig vara riktigt vacker. Det kändes skönt efter en så intensiv helg. När de till slut gick på verkade alla ha glömt bort den långa väntetiden. Scenen var omringad av vitt tyg varpå det projicerades vackra bilder. Vi stannade kvar på golvet och njöt av setet som bestod av deras bästa låtar. De slutade med min favorit, Untitled #8 (Popplagið). Det perfekta avslutet på en underbar helg.

Text: Éric Morrissette

Inlägget gjort

Podcast #1. Lars guide to Primavera Sound 2012.

We’re gonna try something new, we’ve made a podcast. The first episode is with me, Robin, calling a friend who I met through various visits to the Primavera Sound festival.

First off is Lars, a German friend, whom I last met when we both traveled to London to see The Stooges play Raw Power a few years ago. Before that we had both been to a few Primavera Sounds. I suggest you download this free app and stream it in your iPhone on your way to work. If you don’t have one of those phones I suggest you listen to it while having your morning coffee (there’s no Android app yet I’m afraid).

If you wanna peak at what’s in store, you can check the thing over at MixCloud.

Inlägget gjort

Första kvartalsrapporten 2012.

Nokia kom med en kvartalsrapport nyligen. Den pekar ännu en gång nedåt. Nu satsar de på Windows. Jag tippar på att nästa kommer vara ännu en nedåtgående pil. Men vi sysslar ju med musik och jag brukar lista de låtar som hamnat i mitt musikbibliotek under det senaste kvartalet och som sedan har lyckats fånga mitt intresse till den grad att jag tar mig tid att betygsätta dem med stjärnor i iTunes. Betygsystemet ser ut så här:

5 — låt jag kan tänka mig att lyssna på när som helst.
4 — mycket bra.
3 — bra.
2 — dålig, men på en bra platta, behåll.
1 — skit, ta bort ur biblioteket vid nästa rensning.

Dessa är låtarna som hittat in och fått en fyra. Move on up har en femma. De flesta låtarna finns i den här listan på Spottan.

Alabama Shakes — Hold On & I Found You

Alabama Shakes är äntligen här med sitt album, det börjar oerhört bra, men jag tycker det tappar efter ett tag. Men jag ska ge det mer tid. Om man köper vinylen får man dessutom en fin sjua med fantastiska låten Heavy Chevy. Årets köp.

Albin Gromér — Här inne hos mig

Tyvärr har jag inte hittat nån mer hit på albumet som nu till slut hittat ut i världen.

Bahamas — Whole Wide World

En kanadensare frågade mig om hon och hennes kille får sova på min soffa under Way Out West och tipsade om den här sköna singer—songwritern.

Beach House — Myth & Wild

Albumet är underbart, men i vanlig ordning är det mest början jag lyssnat och satt betyg på. Wild är hittills bästa låten.

Bill Callahan — So Long, Marianne (Leonard Cohen cover)

Det här är väl som att svära i kyrkan, men jag föredrar faktiskt Bills version. SÅ jävla bra är den.

Bill Withers — Lovely Day

Let it be one.

Blonde Redhead — Elephant Woman, Melody & Misery is a Butterfly

Den fanns en tid då Blonde Redhead gjorde annat än delade med sig av bilder på en hund (adda inte harrymakino på instagram).

A.A. Bondy — American Hearts

En av de singer-songwriters jag ser mest fram emot på Primavera.

Captain Beefheart & The Magic Band — Sure ’Nuff ’N Yes I Do & Zig Zag Wanderer

Den käre kapten biffhjärta hittade in i biblioteket igen efter att Cat Power delat med sig av ett klipp där han spelar med sitt band på en strand i Cannes.

Cloud Nothings — No Future No Past

Den sjuttonde maj firar Norge sin dag. Vi firar med Cloud Nothings på Pustervik.

Curtis Mayfield — (Don’t Worry) If There’s Hell Below, We’re All Gonna Go & Move on Up

Jag måste lyssna mer på Curtis. Mycket mer. Så att den här rubriken blir lääääängre.

Dr. Dog — The Old Black Hole

Fin folkrock i vanlig ordning, även om deras två senaste plattor inte riktigt varit lika bra som tidigare alster.

Fanfarlo — Deconstruction

Det blev en hel del låtar där album kommit till låtar som varit med på tidigare rapporter på den här listan, men vad fan. Så kan det gå. Det gäller bara att jag ska lyssna mer på resten av dessa plattor, men jag har svårt att hålla mig borta från att kolla upp Primaveras lineup…

The Field — Everybody’s Gotta Learn Sometime

Axel Petersén har, likt Beck, gjort en finfin cover av The Korgis original.

Grimes — Genesis, Oblivion, Be a Body (侘寂), Symphonia IX (My Wait is U) & Nightmusic (feat. Majical Cloudz)

Ni vet att jag älskar Grimes. Hon fullkomligt ägde första kvartalet. Ni såg väl vår matintervju med henne?

I Break Horses — Winter Beats & Hearts

Svenskarna som representerar tillsammans med Field och Refused i Spanien tog mig by surprise. Jag älskar deras platta.

Islands — This is not a Song

”We’re not a band. You’re not a fan.” You’re so full of shit.

James Figurine — 55566688833 (The Field Mix)

Jag vart tvungen att kolla upp den här remixen av Jimmy Tamborellos vackra homage till gamla mobiltelefoner. Remixen är alldeles lovely den med. Dock saknar jag originalets fantastiska textrader ”I have to type eleven numbers into my cell phone just to make it spell ’love’ so I usually don’t” och ”and we fought face-to-face like it was the nineties again”. Originalet finner ni här.

Lambchop — If Not I’ll Just Die & Gone Tomorrow

Det känns inte som det var fyra år sedan Lambchop gav oss en platta, men så var det visst. Under den här tiden har Vic Chesnutt gått ur tiden och det är mycket hans bortgång som Kurt Wagner sjunger om på denna vackra nya skiva, Mr. M.

Let’s Wrestle — Dick in my Zipper

Den här låten kommer alltid vara min 30-årskris.

M83 — Midnight City

Bandet alla tjôtar om får sig en ny chans och just den här klarar testet.

The Magnetic Fields — Andrew in Drag

Årets roligaste textrad? ”The only girl I’ve ever loved was Andrew in Drag”-

Nina Simone — No Good Man

Man bör lägga till lite Nina varje kvartal…

Psapp — Velvet Pony

Likaså ta sig tid att betygsätta lite Psapp!

Thåström — Samarkanda & The Haters

Jag försökte lära mig gilla Thåström genom att plugga in hans soloalster inför hans Trädgårn-spelning, men bara Samarkanda gick in som en fyra. The Haters har jag tidigare lärt mig älska genom mina vänners allsång.

White Denim — Drug

Den här var tydligen enda som lyckats få sig ett betyg innan mars blev april. Nu kommer det bara rinna in fyror från dessa herrar från Texas. Jag är kär i dem för tillfället, bästa rocktipset sedan Wolf People. Tack som fan till Lars, som tipsade genom en podcast som strax dyker upp här!