Inlägget gjort

Recommendations of the week (kinda late but still!) 21th – 25th of July.


Sork at Cykelköket Jönköping.

Yes, I’ve been bad at posting my recommendations, but ey, it’s summer-time and I’m busy transforming this blog into a café! That doesn’t mean I’m gonna stop with the weekly recommendations, it just means I might not do it every week, but I will do my best. And as you can see I’m gonna start posting everything in English so more people can take this in.

Wednesday the 23rd: Communions + Fuck Tornadoes, Nefertiti, 21.00.

Our favorite club What We Do Is Secret have invaded our favorite jazz club Nefertiti this summer. Every Wednesday there’s great rock n’ roll to be heard. This week I’m excited to hear the new Danish band Communions. Gothenburgians Fuck Tornadoes are also playing. I thought they were pretty bad at their first gig at Henriksberg about a month ago but maybe they’ve gotten their act together? Yeah yeah, this week Doc Lounge is showing the documentary about Jay Reatard, Better than nothing so it’s all good. I’m getting an appetite for those Burrito Brothers too, by the way. Yeah. FB.

SORK + Fanny och Johan + Kulturstammen + Koloni, Cykelköket Jönköping, 18.00

If you happen to be in Jönköping you ought to go check this out. I just today found out there’s a bike kitchen in Jönköping! And besides the usual things you might find in a bike kitchen you can also rent a canoe there! I’m totally doing that one day! Also, this Wednesday Christian Pallin of Koloni will go there with the band SORK and meet up with Kulturstammen, that is an improvisation theater group that bikes between the different cities they’re performing in! ALL. GOOD. FB.

Inlägget gjort

Veckans tips! 27:e juni – 3:e juli.


Ty Segall, vem kör?!

Det märks verkligen att det är lönehelg och att alla arrangörer är tillbaka från sina midsommarfiranden. Det fullkomligt kryllar av grejer att göra!

Fredagen den 27:e juni:

Roffe Ruff ställer ut i Majorna, Jens Lekman spelar skivor med Kristian Spång på NLOF, Saturn kör bob hund-kväll på Henkeberg, men mest omtalat är nog att Villan flyttar in på Tredje Lång.

Lördagen den 28:e juni:

Dels är det Vegan Pizza Day, dels firar Tross skiva på Trucken (de har även fått dit Sagor & Swing!), dels är det danstävling på Pustervik, dels spelar The Volcano och Rome is not a town på Prins Viktor och så avslutas allt på båten.

Söndagen den 29:e juni: Anni Rossi, Torpåkra Ljudstation, kl 14.30.

Bakis från en bröllopsfest i Dalsland är det nog en högoddsare att jag tar mig till Torpåkra, men vem fan vet. Det låter jävligt bra. FB.

Onsdagen den 2:e juli: Den Stora Vilan + Oholics, Nefertiti, kl 22.

Det har varit ganska tyst från What We Do Is Secret (sånär som några grejer på Sockerbruket), men nu jävlar vevar de på igen. Från och med onsdag kör de klubb varje vecka och de inleder med några fina Göteborgsakter. Vidare släppte de i veckan att Ty Segall och J.C. Satàn ska spela i Sthlm i november. Efter två fullkomligt fantastiska spelningar på Primavera Sound är det lätt värt att dra upp till Sthlm. J.C. Satàn var också sjukt bra när jag såg dem på Le Guess Who? i höstas. Hojta så delar vi en bil upp!

Kristina is being nice and kind
porno Home Remedies for Dry Itchy Skin on Elbows

The key is the footwear
large porn tubePolo Ralph Lauren Corporation NYSE

Give the program a purpose that ties into overall goals
6 essential shoe styles for a complete shoe wardrobe

wanted to look fabulous for the Grammys
How to Remove Sleep Wrinkles in the Face
Inlägget gjort

Nyårstipsen, typ. 27:e dec 2013 – 3:e jan 2014.


Julstök med Holograms och Nicole Sabouné.

Fredagen den 27:e december: Holograms + Nicole Sabouné, Sockerbruket, kl 22.

Ikväll blir det fest i bruket. Ses vi där? FB. Annars spelar Katakomb och Happy Hands Club på Pustervik.

Nyårsafton den 31:e december: Utgång i stan.

Slice of Life var kul förra året, jag lovar att inte elda så mycket i år. Annars finns ju Henkeberg, galenskap i Kungstens industriområde fast helst borde en ju vara i Sthlm på Studio Totals begravning

Inlägget gjort

Veckans få tips! 27:e sept — 3:e oktober.


När du läser det här är jag ute och letar hummer i Bohuslän, därför blir veckans tips kortare än vanligt, men vi ses på Built to Spill, visst? Ikväll bör ni dock ta med ett par öronproppar och ställ er längst fram på:

Fredagen den 27:e september: A Place to Bury Strangers + Shannon & The Clams, Pustervik, kl 22.

Jag såg A Place to Bury Strangers i Madrid för några år sedan och de var grymma. Shannon & The Clams är riktigt härliga så missa inte dem heller för skråen! FB.

Tisdagen den 1:e oktober: Built to Spill, Pustervik, kl 19.

Jag fastnade för Built to Spill med plattan You in Reverse för sju år sedan. Bättre sent än aldrig. Såg dem senast 2010 då de var en av de bästa akterna på Primavera Sound. Jag skrev till och med det i en dåligt redigerad krönika på Fria tidningen. Yeah yeah. Ses på Pustervik!

Inlägget gjort

That’s just like my opinion, man: Way Out West 2013.

Torsdag.

Jag tog en selfie innan jag gick på festival i år. Det var då själva fan att modebloggarna har tagit över även min jävla integritet. Ok ok, nej, jag har aldrig haft nån, men jag poserade ju i vart fall i en jävla poncho. Dressed for success tog mig mina vandringskängor och min älskade cykel mig till Linnéplatsen där vackra människor från Stockholm redan kommit på plats. Om en inte vill sitta utanför har ju festivalen i år börjat med dagsfest, det gillar jag! Det körde vi redan 2009 på Majvallen inför det årets Way Out West. Jävligt lyckat.

När ska Göteborg få sin första foodtruck har jag funderat på?Jag tycker ju inte att Strömmingsluckan (som för övrigt verkar snott sitt koncept från Thoms i Högsbo industriområde?) och Auto kaffe i Brunnsparken är foodtrucks, de är ju Food wagons! Hur som haver, två av de foodtrucks som hade rullat ner från Stockholm var Chilibussen och Bon Coin. De snackade jag lite musik med.

Nu till det viktiga: musiken. Den börjar med Jupiter and Okwess International, kongolesiska rytmer från en man i färgglada kläder och en go’ tjej som dansar sensuellt till bongotrummorna. Ungefär vad en väntar sig, om jag ska vara helt ärlig. Det svänger dock, men det är alltför svårt att dansa i vandringskängorna så det får bli vanlig hålla-takten-med-foten-rörelsen. Dessutom är jag ju fan nykter.

Nån dans fick inte heller Chrystal Fighters ur mig, deras catchy, men intetsägande musik passade dock hyggligt till en solskensöl. När sedan Daniel Adams-Ray kom ut och hade med sig ett gäng klädda i vita hoodies med huvorna uppfällda och således såg ut som KKK var det läge att bege sig bort till den mindre scenen igen. Där spelade José González och hans ”kompband” Junip. Fortfarande sjukt tråkigt, hade mycket hellre sett José solo, men det sägs att han tröttnat på att spela själv. Jaja, det är kanske dags att fila på lite roligare komp i så fall…

Efter det sömnpillret var det dags för The Shakes, eller Alabama Shakes, som de fått kalla sig sedan några andra redan tjingat det namnet. Deras sydstatsrock passar ypperligt i eftermiddagssolen, de börjar lite trötta, men de lyfter med fantastiska Hold On och Heavy Chevy. Jag gillar dessutom att sångerskan och gitarristen Brittany Howard har en karta över Alabama tatuerat på överarmen. Snyggt, jag ska fan tatuera in Hisingen.

Ingen har väl missat att sveriges regering inte lät Omar Souleyman få inresetillstånd till Stockholm Music and Arts där han var inbokad att spela förra veckan? Luger bjöd då in honom till sin nästa festival och boom ändrade sig myndigheterna och vi fick se syrierns dansanta mix av traditionell musik och sköna beats. Han kommer snart med en skiva producerad av självaste Kieran Hebden (Four Tet). Den ser jag varmt fram emot. Live är det kul i några låtar, han har bara med sig en medmusiker som står bakom en laptop. Skulle passat sig bättre senare på kvällen.

Publiken kring Johnossi stod snällt och inväntade på att något skulle hända. Det lilla jag såg var endast denna väntan. Den som väntar på nåt gott? Nja. Australiensarna i Tame Impala har en del riktigt, riktigt snygga riff och partier i låtar, men det är sällan att de får till en grym låt av det hela, Elephant är undantaget som bekräftar regeln, live är det dock riktigt gött att titta på. Om du vill ha deras visuals på datorn kan du bara klicka Äpple + T i iTunes, enkelt lifehack för lite flum!

Det började dyka upp sms i telefonen om att kvällens, och för många, festivalens höjdpunkt, Neil Young & Crazy Horse hade ställt in. Det visar sig att en av gubbarna i Crazy Horse brutit handen. En kan tycka att Neil borde försöka köra en akustisk spelning eller nåt liknande för att kompensera alla ditresta, men icke. Luger gör dock det de kan och ger besvikna med endagarsbiljett fullt festivalpass.

Kongoleserna i Jupiter and Okwess International får en till spelning och till en större publik för de som inte går bort till Linné där Beach House skulle ha krockat med Nisse. Jag kollar lite grann på Victoria Legrande och Alex Scally, men jag har sett de så många gånger förr och de kör samma grej så jag tar cykeln till Park Lane där jag träffar Kate, en trevlig tjej från Alabama som fotar för The 405 och sover några nätter på min soffa. Jag har aldrig förstått storheten i Autre Ne Veut och gör det fortfarande inte, jag roar mig bara åt att det står UNO! på hans keps. Han är nog bäst i världen på UNO, det blir en nog om en turnerar mycket.

Efter honom går kvällens huvudakt för mig, Steve Mason, på och iklädd ett par byxor han använt när han målade om senast gör han festivalens hitintills bästa spelning. Oh my lord är en av årets allra bästa låtar och han gör den alldeles underbart. Här får du några sekunder av den om du inte tror mig.

Och cykeln, min kära cykel, tar mig på fem minuter efter Masons fantastiska spelning till Pustervik där Allah-Las kör sina sista tre låtar. Jag såg dem på Primaveras efterfest och deras härliga 60-talsrock funkar precis lika bra här. Hypade Money går på lilla scenen uppe på Pustervik och sångaren, gitarristen och exhibitionisten (bildgooglade upp den här, men vi får nog aldrig bekräftat att det verkligen är sammme Jamie Lee?) Han klär snart av sig i bar överkropp. Bandet är bra, men det blir lite väl tramsigt. Jag drar vidare ut på min första cykelrunda. The Docks, som har kört lördagsbrunch med tillhörande klubbnätter på Frihamnspiren på lördagarna i sommar har jag varit nyfiken på, men jag har aldrig tagit mig dit. Det har inte riktigt varit musik som klingar vackert i mina öron. Inte denna dag heller egentligen, men det var väl kul att få sina fördomar bekräftade: det stod nån som hette Sasha med en Mac och sprutade ut rök på scen. Jag cyklade vidare till Gothenburg Film Studios, men där hade de precis stängt, tyvärr. Såg häftigt ut så jag hoppades på att få anledning att komma förbi igen och kolla läget.

Fredag

Jag missade tyvärr Sibille Attar och Amason så Rodriguez fick öppna festivalens andra dag. Han var lite trött, men bra. Skönt mellansnack där han meddelar att han egentligen inte vill ha reda på hur många den han sjunger om har legat med efter I wonder. Älskvärt. Of Monsters and Men vaskar jag merparten av, testar en go’ chiligryta från Chilibussen och handlar papaya istället. De är ju ändå bara ett par Edward Sharpe-wannabes. Efter dem överraskar Haim, som jag trodde skulle vara tre brudar som stod och kollade på sina skor, men de är fulfjättrade entertainers och är fullkomligt lysande. Efter dem ser jag nån låt med Local Natives som är lite som dagens Chrystal Fighters, fast bättre. Ser några låtar med suveräna Bat for Lashes som mystiskt planerats in på nästan samma tid som nästa grymma tjej; Grimes. Jag går fram till säkerhetsvakten och frågar om jag får lägga hennes favoritfrukt, en papaya, på scen. Det blir ett inte helt oväntat nej, så efter spelningen går jag och frågar efter logeansvarige och får tag i en trevlig tjej som lägger in hennes favoritfrukt i hennes loge. Jag får lära mig av min kamrat Tatiana att jag gick ifrån ”schyst snubbe” till ”stalker” när jag sedan frågade på twitter om hon gillade papayan och om hon ville hänga med på festen i Änggårdsbergen som Loftet styrt upp. Haha.

Sedan var det ju Håkan dvs ölpaus. Sedan en av festivalens mest oväntade bokningar: Godspeed You! Black Emperor. Eller nu när jag tänker på det har ju faktiskt Explosions in the Sky spelat på Linné två gånger, va? Kanske är det alltid ett postrock-band per år där? Måhända. Godspeed är i vart fall som de brukar vara, interagerar knappt med publiken utan sitter i en cirkel och spelar sina härliga drones som om de vore i replokalen. Gåshud stundtals. Därefter tänkte jag se lite av The Knife innan jag sprang iväg på klubb, men de har nån jävla aerobicsinstruktör som ska peppa igång publiken. Nåt sånt hade de inte på Primavera, antagligen ville de väl då gå och lägga sig då de gick på klockan tre där nere. Jag beger mig ner till Pustervik där jag syndar med ett fantastiskt gött grillspett i väntan på att klubbspelningarna där ska börja. Woody-Kim och Mathias Krusell kör säkra, underbara vinyl-kort i form av Best Coast och Radio Dept. så när ynglingarna Swim Deep går på är formen på topp. Swim Deep är fem kids från Birmingham som är samspelta som fan och har ett härligt driv. Får mig att tänka på Real Estate. Festivalens snyggaste t-shirt bär gitarristen: en Melvinströja med ett stilleben. När de sedan kör en suverän cover av Cindi Laupers Girls just wanna have fun blir publiken galen.

På lilla scen har en Håkan för 2000-talet tagit plats; Zacharias Blad ger oss samma ångestfyllda glädje som en brukade få av Håkan (numera är det bara glädje från den mannen och då tycker jag inte det är lika intressant längre om ni undrar). Zacharias har släppt en singel än så länge, Jag är gay, som är precis vad en Håkan för 10-talet är: homosexuell. Bandet är bra och jag ser att även Jerry Boman gillar’t. Efter ett tag går jag dock och snackar skit med en go’ rocker istället. Tatty och jag fortsätter kvällen med att avnjuta fullkomligt briljanta Unknown Mortal Orchestra, som Luger hade den goda smaken att hinna boka innan jag hann ge dem mitt blandband med vad jag ville de skulle boka på WOW. Ruban Nielson är en fullkomlig gud med sin gitarr och det bjuds ta mig fan på trumsolo! Fantastiskt bra! Jag kollar lite Easy October som är trevligt lalliga, men jag drar vidare bort till Park Lane där Pissed Jeans kör sin hardcorepunk där de mest står och snackar, jag gillade snacket om ”If I wanna gamble five feet from the stage I go to Gothenburg”, men blir inte så förtjust i musiken. Framme vid scen är det dock en stor jävla mosh meningsmotståndare och tydligen hade även trummisen stagedivat mot slutet.

Lördag

Lördagen börjar med att Phosphorescent sprider solsken mellan regnskurarna som gör att allas ponchos åker på och av omvartannat. De är fantastiskt bra och jag ser inte en käft gå därifrån trots festivalens värsta regnskurar. Det är hard to be humble när en är så satans bra, men Matthew Huock lyckas alldeles utmärkt och avslutar med opuset Los Angeles. Är han inte king över den stan är han det verkligen över vår. Varmt välkommen tillbaka snart!

Dungen är trevliga och tajta i regnet, men auran Iris Dement sprider kring sig under taket på Linné är än finare, den fina gamla damen får hjälp av kameramannen att öppna sin vattenflaska, det hela känns det som att få en pianolektion i motljus. Mysigt. Public Enemy har med sig ett tight liveband som kör allt möjligt från AC/DC till White Stripes och Nirvana mellan Fight the Power och Bring the Noise. Härligt. Goat är mystiskt härliga och sedan är det dags för artisten jag lyssnat flest gånger på enligt last.fm (mycket på grund av att jag brukar somna till Moon Pix): Cat Power. Chan har med sig en svincool asiatisk tjej på trummor, en snubbe med härligt stort afro på bas och två gitarrister; en ung version av sig själv på gitarr samt en rocker ut i skjortärmarna. Den sistnämnde får sola lite väl mycket tycker jag, hans gitarr verkar vara mixad mycket mycket högre än tjejens gitarr, hur är det med att Ta Plats? Hur som, de kör mest grejer från Sun, som gör sig bättre på skiva än live, givetvis skimrar de till med klassikern Metal Heart samt nya låten Bully, som jag fullkomligt älskar. Det känns naturligtvis fel att säga det, men jag tycker bättre om när hon var ensam med ett piano på scen. Totalt oberäkneligt, men stundtals briljant. Nu är det fortfarande bra, men ja, ni hajar, det är inte lika intimt längre.

Jag kollade lite på överskattade James Blake innan jag kilade ner till Nefertiti där Andreas Tilliander letade efter en strömkabel. I vintras crowdfundade jag ihop ett par skor till honom så som ”gentjänst” styrde vi upp en matintervju, skittrevligt när vi väl kom igång efter en timme. Jag drog direkt till Pustervik och hade det skittrevligt med Rockfoto-Ola och resten av gänget. Vid midnatt drar så Syket igång. De var ok, men inget särskilt i min bok. Tigers of the Temple på lilla scen är ett lovande indieband från stan, men kvällens och kanske hela festivalens spelning står Mikal Cronin för. Fullkomlig överkörning! Jag övervägde att sticka bort till MF/MB/ för att se om jag kom in där, men deras fantastiska liveakt såg jag ju för en månad sedan på WWDIS Summerfest, så jag drar upp till Julia Holter i kyrkan. Det är vackert, men med lite onödigt stark volym. Jag cyklar vidare, av nån anledning väljer jag att cykla Högsboleden ut till Gothenburg Film Studios. Jävligt häftigt område med trä inomhus och lasrar och grejer. Super duper. Hittar en dansant kamrat, men är för trött efter allt cyklande så det blir hemgång.

Ännu en fin festival är över, den blev ungefär så jag trodde den skulle bli: småtrevligt i parken och med varsin fantastisk klubbspelning per kväll: Steve Mason, Unknown Mortal Orchestra och Mikal Cronin. Det riktigt trevliga har varit att träffa så mycket trevligt folk här och där. Det är trots allt Way Out Wests allra starkaste kort jämfört med andra festivaler: det är hemtrevligt. Ses om ett år!

Inlägget gjort

Ett äpple om dagen håller MF/MB/ borta!


En av de allra bästa spelningarna på WWDIS Summerfest för en månad sedan stod malmöiterna MF/MB/ för. Nu spelar de i stan igen och se till att inte missa deras suveränt krautiga rock, den funkar än bättre live! De spelar på Stay Out Wests scen på Park Lane kl 2.30 på lördag. Vi har snackat lite mat med Sebastian i bandet, yay!

Vad är ni sugna på för mat just nu?

En mustig kalops skulle inte sitta fel.

Vad dricker Cocktail kid för drinkar?

Vodka Red Bull.

Odlar ni nån mat själva?

Nej, vi köper vår mat i affärn.

Vad lyssnar ni på för musik när ni äter frukost?

OM, ett amerikanskt dronemetalband som gör jättelångsamma låtar med enbart trummor och bas. Hur trött man än är så gör deras musik att man känner sig pigg i jämförelse vilket ju passar utmärkt i arla morgontimmen.

Vad har ni för favoritfrukt?

Äpplen är uteslutna eftersom tre av oss är allergiska (det står med i vår rider – ”3 apple allergies” – ändå hittar vi nästan alltid en skål äpplen i logen på spelställena, rena dödsfällorna för i helvete) men jag tror att samtliga bandmedlemmar är toleranta mot vattenmelon så den får väl bli vår favoritfrukt dårå, vattenmelonen.

Har ni nåt recept ni vill dela med er av? Kanske på en go kaka eller en soppa?

Nej, inget recept tyvärr, men här kommer ett awesome tips till nästa fredagsmys: låt chipspåsen ligga i frysen i sisådär en halvtimme innan förtäring! Funkar även med andra snacks såsom ostbågar, jordnötsringar etc. Smakar förvånansvärt delikat i halvfruset tillstånd, vi lovar.


MF/MB — Passing Complexion.

Inlägget gjort

WWDIS Summerfest, 9-10 Juli, Pustervik resp Trädgårn

I vintras gjorde jag ett blandband med artister jag ville Way Out West skulle boka. Några månader senare annonserades att klubben What We Do Is Secret skulle arrangera sin sommarfest även i Göteborg och två av banden jag önskat stod med på lineupen, King Khan and the Shrines samt Death From Above 1979. Därtill kom dessutom Fidlar, som hade ställt in sin Primavera-spelning och en massa andra goa band. Jag gjorde små recensioner på Instagram som jag nu samlat i sin helhet här. All in all var det en skitbra festival och trots lite lite folk hoppas jag att det blir en till nästa år. Nu är det bara att börja peppa inför Way Out West istället, yeah!


MF/MB öppnar fantastiskt med två trummisar, de påminner en hel del om Silverbullit fast med mer skrik. Super!


Holograms börjar lite trist, lyfter lite med Monolith, men MF/MB har satt en hög ribba för kvällen. De försöker på samma höjd och ribban ligger kvar ibland, bland annat på Memories of Sweat, men faller desto fler gånger.


Världens coolaste Sanae Yamada dansar sönder sin keyboard medan Ripley Johnson manglar gitarr och denna gång med trummis istället för trummaskin. Moon Duo är merchköparmaterial!


Ser bara slutet och M. Lamar som ger intrycket av en än mer plågad Antony Hegarty. Välter inga murar dock. 


Dead skeletons tar stafettpinnen från Moon duo med deras monotona gitarrer och skojar till det med att måla en dödskalle i vattenfärg innan deras predikan fortsätter med sånger om död framför en astronomisk backdrop och en uppfälld väska toppad med massa rökelse som berättar i video-form att vi alla är en. Underbart flummigt.


Aluk Todolo var mycket bättre live än på skiva. Upplysta av endast en gammal glödlampa mölar de sönder restaurangdelen av Pustervik.


Jag missade merparten av I Break Horses spelning på grund av en intervju, men fick höra några låtar med Maria Lindéns underbara röst. Alltid underbart drömskt.


Överskattade danskjävlarna Iceage som gärna kan förbli hemliga om ni frågar mig.


Kvällens höjdpunkt var som väntat King Khan och hans Shrines. Hälften av spelningen spenderar han med att springa omkring bland publiken, men han lyckas ändå hålla igång rösten samtidigt som The Shrines fullkomligt manglar oss med sin garagiga soul. Hade en inte varit så trött i benen hade en ju dansat sönder fullkomligt.


Efter King Khan var klara kilade jag uppför trappan och fann en snubbe, Christian, dansandes till de två damerna som kom från ”långbortistan”, alltså de hemlighetsfulla Goats DJ-set. Svängigt!

Onsdag.


En Samling män (sju!) drar igång Summerfests andra dag. Deras psykadelika gör att jag inte skulle tacka nej till lite svamp. Jag undrar för övrigt om den sjunde snubben blivit inkvoterad då han saknar skägg?


Jag hoppas inte Westkust ska oooa hela natten…


Festivalens första rysningar bjuder fantastiska duon Two Gallants på. Jag har alltid trott att de varit en elektronisk akt och helt missat dem. Skjut mig.


Jag tröttnar rätt snart på japanerna i Guitar Wolf. Visst, deras grej är kul, men det blir tjatigt i längden. Säger samma snubbe som gillar monotonin i Moon Duo och Dead Skeletons…


Jag frågade väldigt sent om en matintervju med Parquet Courts inför deras spelning i Barcelona. Jag hade tänkt basera en fråga på den här fantastiska textraden: ”I was debating Swedish Fish, roasted peanuts or licorice. I was so stoned and starving.” Jag missade dem tyvärr då, men igår gjorde de en fin spelning och speciellt de energiska partierna är de riktigt bra. Gitarristen Austin Brown ser för övrigt ut som en ung Thurston Moore och spelar stundtals som den samme.


Fantastiska Sic Alps blandar upp The Whos The Seeker i sitt set och det smälter in alldeles ljuvligt. Få band som är så satans bra att en sån tolkning inte sticker ut!


White fence manglar fint i rök, men jag vill ha mer ös. 


Trubbel fick ersätta inställda Death From Above 1979, vilket givetvis inte går. Jag hade inte hört dem tidigare och kommer nog inte höra dem igen. Förhoppningsvis inte.


Älskade Fidlar. Dessa sluskar föll jag handlöst för för snart ett år sedan när de sjöng om att dricka billig bärs och knarka. Så jävla bra att jag för första gången på många år hamnade i deras mosh! Således: I need a new body and a new soul!

Inlägget gjort

Första halvårsrapporten 2013!


Trogna läsare vet ju att jag brukar göra kvartalsrapporter, men tyvärr blev var det ett tag sedan så denna gång blir det halvårsrapport! Fatta hur hungrig jag är nu när den är klar! ^_^ Många av låtarna finns på Spotify i den här listan.

A Camp — I Can Buy You

Den här gamla goingen är inte dum alls.

Atoms for Peace — Before your very eyes & Ingenue

Thom Yorkes nya ”supergrupp” med Nigel Godrich och Flea från Red Hot Chili Peppers har gjort en finfin skiva och var en av artisterna jag hade med på mitt blandband med de akter jag vill se på Way Out West som jag gav till Luger i våras.

Babian — Ta det till domstol

Babians platta Heja dom som vinner kom i slutet av 2012, och cementerade Tobias Allvin som Sveriges bästa och roligaste textförfattare. De är däremot rätt sega på att svara på matfrågor…

Baths — Worsening, Miasma Sky, Ironworks & Ossuary

Will är min favoritbög, så enkelt är det. ”First boyfriend, you live in my house and we share a toilet seat and I’m not the least bit drawn to your heat [..] Scared of how little I care” sjunger han på Incompatible tillsammans med sin mycket speciella knastriga musik. Skivan Obsidian är nästan lika bra som fantastiska Cerulean.

Beck — Corrina, Corrina, Everybody’s gotta learn sometimes, Leopard-Skin Pill-Box hat & Stormbringer

Jag är sjukt pepp på att jag äntligen ska få se Beck i helgen. Senast släppte han ju ett nothäfte (!), Song Reader, och jag ska ärligt säga att jag inte lyssnat in mig så mycket på de olika artister som spelat in dessa låtar. Portland Cello Projects version är väl den jag lyssnat lite grann på, mest för att Jolie Holland sjöng på ett par stycken.

The Black Angels — Evil Things

The Black Angels senaste, Indigo Meadow, fortsätter i samma stil som de tidigare plattorna fört, ett mörkt psykadeliskt driv som knockar de flesta. Varför ändra på ett vinnande koncept?, tänker jag.

Bob Dylan — Saved & What Can I Do For You?

I vintras avslutade jag ett halvår tillsammans med en av världens bästa tv-serier, The West Wing. Ett avsnitt avslutades med titelspåret på en av Dylans gospelplattor, Saved. Bra skit.

Bob Marley & The Wailers — Version of Cup

En go gammal baktakt!

Cat Power — Bully (live on Jools Holland)

Boy, you’re a bully! Jag ser verkligen fram emot att se Cat Power igen på Way out west. Den här nya låten spelade hon på klassiska Later…. with Jools Holland.

Cayucas — High School Lover

Jag gillade verkligen drivet i den här singeln, men resten av skivan samt deras spelning på Primavera var tråkiga som fan. Funkade dock bättre på parkspelningen de gjorde, det här är så solsken det kan bli.

Cheap Time — Kill the Light

Härliga Adult Swim gjorde en gratis samlingsplatta där jag upptäckte den här goa garagestänkaren.

CHVRCHES — Recover

Det är nog dags att fråga om matintervju med de här fina britterna igen nu när P3 spelar sönder dem.

CocoRosie — Gravediggress

Det är fan dags att lyssna mer på senaste CocoRosie-skivan, jawohl!

Cold Specks — Winter Solstice & Blank Maps

Egentligen borde hela skivan I Predict a Graceful Expulsion från förra året vara med här. Helt klart förra årets miss, denna platta platsar helt klart på top 10 år 2012. Hon har själv kallat sin musik doom soul. Upptäck genast om du inte gjort det och håll tummarna för att hon kör en europaturné snart.

Daft Punk — Giorgio by Moroder, Contact & Get Lucky

Bättre albumrelease kan en inte göra år 2013 och visst har skivan några bra spår. Dessa är mina favoriter.

Dan Friel — Scavengers & Thumper

Inte varje dag jag gillar det här, men ibland är det fantastiskt.

Daughter — Youth, Tomorrow & Human

Daughter gjorde några fantastiska EPs förra året och till slut kom albumet If You Leave och de har skrivit årets textrad: And if you’re in love, then you are the lucky one, ’cause most of us are bitter over someone.

David Bowie — The Stars (Are Out Tonight) & Where Are We Now?

Jag har ärligt talat inte lyssnat så jävla mycket på The Next Day, men singlarna satt som ett smäck!

Elephant Stone — The Sea of your mind

Go psykadelika. Döpta efter en Stone Roses-låt dessutom?

Ellen McIlwaine — Higher Ground & Crawling King Snake

Ellens version av Stevie Wonders Higher Ground hade David Holmes med på en mix-platta en gång och den har nog spelats fler gånger än originalet hos mig.

Foals — My Number

Foals senaste skiva Holy Fire är värd fler lyssningar och det ska vi ta itu med strax, haha.

Foxygen — Teenage Alien Blues, No Destruction, On Blue Mountain, San Francisco, Shuggie & Oh Yeah

Jag föll handlöst för Foxygens senaste skiva. Ryktet säger att skivbolaget fick dem att göra massa extragrejer när de var i Europa i våras såsom Take Away Shows etc. Av den anledningen ställde de tyvärr in på Primavera och Way Out West och nu har de istället valt att turnera i USA…

Fuck Buttons — Brainfreeze & The Red Wing

Jag tror allt det gömmer sig fler fyror på Slow Focus, Fuck Buttons första skiva sedan 2009. En av de starkaste minnen jag har från alla år på Primavera var när jag, efter deras spelning 2008, åkte hem till min polare Frans och krämade på Bright Tomorrow högt som fan, givetvis till hans förtret då klockan väl var fem på morgonen…

George Harrison — Deep Blue

Ett finfint bonusspår från Living in the Material World.

Haim — Better Off

Way Out West har lagt Haim i parken! Värt! Då kommer ingen missa dessa underbara damer. Det enda vi nu vill ha är ett album, ok?

Honey is Cool — Gran Canaria, If I Go & For the Sun

Kommer ni ihåg när Karin Dreijer sjöng Soundtrack of Our Lives-covers till Håkans trummor?

I Am Kloot — Shoeless

För sådär tolv år sedan eller när det nu var I Am Kloots första platta kom, köpte jag en för liten t-shirt med bandnamnet i stora bokstäver och sprang omkring på Hultsfred och sa att det var jag som var Kloot. När de skulle spela på dansbanan var det en ung tjej som tyckte att jag inte förtjänade att stå så långt fram då jag ännu inte köpt deras skiva. Det gjorde jag så småningom av Gunnar som hade CD-arkivet i Uddevalla. Åh, vilka fina tider det var när jag jobbade natt och ringde honom i Simpsons-reklampaus 17.40 och frågade om jag kunde komma förbi efter stängning och köpa nån skiva av honom. Jag kommer starkast ihåg en sommardag när han för en gångs skull sa ”Nej, prick 18 så åker jag till Lindesnäs och badar!”. Jag mötte honom där och köpte Beatles vita. Fint så.

The Jesus and Mary Chain — Just Like Honey

Deras i särklass bästa låt.

Jim James — Of the Mother Again

My Morning Jacket-frontmannens soloskiva är inte alls dum. Tänk att få se honom och Cold Specks som öppningsakt, som alla lyckliga amerikaner kan göra för tillfället!

Kaja Gunnufsen — Au

Kaja har jag skrivit om förut, och pratade även lite norsk mat med henne.

King Khan & The Shrines — Take a Trip, Bite My Tongue, Got The Itch, Land of the Freak & Welfare Bread

King Khan spelar på Summerfest på tisdag, missa för allt i världen inte det. Han och sina skrin spelar en underbar soulig garage, kommer bli fantastiskt bra!

The Knife — Full of Fire

Shaking the Habitual var jävligt ojämn. Som en tacopaj, ungefär.

Kurt Vile — Wakin on a pretty day, Was all talk & Girl called Alex

Vi älskar alla Kurt Vile, det här har varit min vårskiva, underbar. Live var han dock lite tråkigt på alltför stora scenen på Primavera. Tror han kommer bli bättre på Pustervik i höst.

Laura Mvula — Green Garden

Den här damen är främsta anledningen jag skulle vilja åka på Stockholm Music and Arts. Perfekt skiva att ta en cykeltur till stranden med.

Little Wings — Sunburned Eyes

Kyle Field är nog mest känd för sin låt Look what the lights did now, som fick ge namn åt dokumentären om Feist. Deras version tillsammans ger mig gåshud varje gång och Kyles egna musik är inte alls dum den heller.

M.I.A. — Bad Girls

Nåt av det dummaste jag gjort de senaste åren var att sitta och dricka öl på Linnéplatsen när M.I.A. spelade på Way Out West för några år sedan. Årtiondets facepalm.

Mariam the Believer — Invisble Giving

Mariam, som ju utgör halva Wildbirds & Peacedrums har gjort en strålande skiva vars drivande trummor vi alla kommer få njuta av i en stor Göteborgspark i augusti. Pepp!

Mark Kozelek & Jimmy Lavalle — What Happened to my Brother?

Kvinnotjusaren Kozelek tillsammans med blippblopp-postrockarn The Album Leaf är en utmärkt duo. Me like.

Marnie Stern — You don’t turn down & Nothing left

Jag vill helst inte tänka på Marnies spelning på Villa Belparc för några veckor sedan. By Haart, WWDIS och Woody West hade en gemensam tillställning dit tyvärr mest By Haart-folk som nyss tagit studenten sökt sig. Medan de väntade på sina älskade JJ sjöng de på andra låtar framme vid scen där Marnie försökte få spelningen överstökad med fotografer PÅ scen och förskräckligt ljud. Årets mest smärtsamma spelning.

Matmos — Very large green triangles

Jag föll för Matmos när de hjälpte Björk med Vespertine. De har gjort massa galenskaper som en hel skiva bara med samplingar från plastikoperationer, men deras mästerverk är helt klart en platta som heter Civil War. Kolla upp den. Med den här singeln kom det tillbaka efter några års tystnad. Välkomna tillbaka!

Matthew E. White — Big Love, Gone Away & Steady Pace

Jag vart helt betagen av Matthew E. Whites platta i sommar. Folkig soul som jag till och med lyckats få en del vänner att lyssna på, haha (mina vänner gillar generellt sett inte samma musik som jag). Den här skivan är för alla. Verkligen. Det är nog därför Dirty Records fortfarande inte fått in min beställning av den. Beställde den på Record Store Day så den borde ju kommit nu. Jag vaskade hans spelning på Primavera då det var en av festivalens stora krockar, men jag kommer inte för allt i världen missa honom på Pustervik i höst.

Mattias Alkberg — Skända Flaggan

Årets bästa svenska låt fick vi redan i vintras.

Metz — Get Off

Metz är en jävla go trio. Och Alex Edkins fick mig att skaffa senilsnoddar som inte syns (det gör dock hans).

Mice Parade — Pretending

Mice Parade är mys.

Mikal Cronin — Weight, See it my way & Piano Mantra

Summerfest tar hand om den mesta intressanta garagerocken i sommar, men Mikal Cronin väntar med ett besök till Way Out West. Kolla även upp hans samarbete med Ty Segall om du missat det.

Mikhael Paskalev — Jive Babe

Norge har aldrig låtit lika mycket Born Ruffians. Bra så!

Mire Kay — Reverse

För ett drygt år sedan testade jag att göra ett kafferep, en videointervju (givetvis om mat!) med Emelie och Victoria när de spelade in sin debutskiva The Rising Tide Lifts All Boats. Det var rätt mycket jobb med ljud och bild, jag fick ta hjälp av Frans, en dokumentärfilmande vän som just nu jobbar på en film om hans finska vemod.

Nick Cave & The Bad Seeds — We No Who U R & Jubilee Street

Mycket reklam, men tja, den satt som ett smäck i mina öron. Gött så.

Nick Waterhouse — Is That Clear?

Grym oldschool soul vars spelning på Primavera som jag bara såg nån låt av. Hoppas på göteborgsspelning snart!

Nils Frahm — You & Do

Hela Nils Frahms skiva Screws är helt jävla underbar. Min vän David sade att han aldrig hört någon vara så i symbios med sitt instrument och han har sannerligen en poäng, Nils och hans piano är ett.

Parquet Courts — Stoned and Starving

På onsdag kommer dessa Brooklyn-herrar till Trädgårn och WWDIS Summerfest! Gött!

Peaches — Fuck the pain away & Sucker

Denna gamla klassiker gjorde en renässans i mina öron.

Phosphorescent — Song for Zula

Jag ska lyssna mer på Matthew Houck innan Way Out West. Var så säkra.

The Polyphonic Spree — It’s the Sun (KCRW Morning Becomes Eclectic version)

Åh, jag kommer ihåg att jag lyssnade till Polyphonic Spree när jag gjorde den allra första matgrejen för webben, min pannkaksskola! Den ligger fortfarande kvar här, haha. Den här versionen är med på Eternal Sunshine of the Spotless Mind-soundtracket och visst fan blir en glad?

The Postal Service — A Tattered Line of String & hela Give Up

En av 2000-talets bästa skivor, sidoprojektet Ben Gibbard från Death Cab for Cutie gjorde med Jimmy Tamborello, som oftast kallar sig DNTEL, fyllde 10 år och då fick vi höra de två låtar de gjorde för fem år sedan när de försökte göra en uppföljare till vad de själva refererat till som The indie world’s Chinese Democracy. Om de får ihop det hela igen och gör en skiva till hoppas jag verkligen att de lyckas göra nåt bättre än det Axl och hans vänner till slut fick ihop…

Public Service Broadcasting — Spitfire, Signal 30 & Everest

De här slynglarna fick öppna för Rolling Stones i Hyde Park med sina samplingar och repetitiva bitar. Jag gillart!

The Radio Dept. — Why won’t you talk about it?, Where damage isn’t dome & Freddie and the Trojan horse

Hittade en singelsamling Radiodepartementet släppt.

The Rapture — How Deep is your love? & It takes time to be a man

Hittade en deluxe-version av förra årets fina platta In the grace of your love. How deep is your love? var för övrigt en av de allra bästa låtarna på Primavera förra året. Kan få igång vem som helst när som helst.

Rhye — Open & The Fall

Jag blev lite besviken på albumet när det till slut kom. The Fall är fortsatt en av förra årets bästa låtar.

Savages — Shut Up, I Am Here, City’s Full, She Will, No Face & Husbands

Ja, jag tror postpunkarna i Savages har gjort årets skiva. Och live är de fullkomligt fantastiska!

Sleater-Kinney — Jumpers

Det här med att jag lyssnat mer på Wild Flag än Sleater-Kinney? Kanske skulle göra nåt åt det.

Sonic Youth — Theresa’s Sound-World & Sugar Kane

Dirty dök upp och var härligt dirty.

Steve Mason — A lot of love & Oh my lord

Två underbara låtar från ett oerhört ojämnt album. Come on, 20 spår? Kill your darlings, mate.

Stevie Wonder — Living for the city

Innervisions hamnade faktiskt inte på min lista över 1973 års bästa skivor…

Suuns — 2020

Suuns betyder Nollor på thailändska. Det och mer matnyttig info hittar du här.

Sweet Baboo — If I died…

”And Daniel Johnston has written a hundred of great tunes, and I’ve got six, so guess that’s some catching up to do” är årets finaste homage i den här allra sötaste av söt pop.

Teeth of the Sea — A.C.R.O.N.Y.M.

Mojo slängde med en skiva modern psykadelika som den här var med på.

Temples — Shelter Song

På samma skiva fanns även Noel Gallaghers nya favoritband. Inte alls dumma, sjukt 60-talsdoftande, gött så.

Thao & The Get Down Stay Down — We The Common (For Valerie Bolden)

Jag upptäckte Thao när hon gjorde en platta med min gamla musa Mirah. Thaos nya är inte alls dum. Banjo and oh-oh!

Thee Oh Sees — Toe Cutter/Thumb Buster, Maze Fancier, Minotaur & Wax Face

Det här att jag vaskat det här bandet två år i rad på Primavera. Förra året började Wilco spela Jesus Etc när jag skulle gå över och i år väntade jag förgäves på att Kevin Rowlands skulle svälja sin stolthet och spela Come on Eileen, men tvingades istället genomlida årets sämsta teaterpjäs. Mitt omdöme ibland, alltså…

U.S. Girls — Jack

Fick ett tips om Meghan Remy av Dirty Beaches. Jag föll handlöst för denna singel, men inte lika hårt för albumet GEM.

Villagers — Nothing Arrived

Jag tröttnar ett par låtar in i den här skivan, men denna är inte dum alls.

Voice of the Seven Thunders — Kommune

Kommuuuuun!

White Fence — Pink Gorilla & White Cat

Hypade och goa, nästa vecka ser vi dem, yeah.

Widowspeak — Ballad of the Golden Hour

Golden Hour! Fototerm! Eller?

Wolf People — Hesperus

Än mer 70-talsdoftande folkrock. Grymma live för några år sedan. Kom hit igen.

Wooden Shjips — Flight

Nu är jag trött på att skriva om all psykadelika, haha.

YAST — Stupid, Believes & Joy

Svenska Yo La Tengo! Sommarlycka i notform.

Yeah Yeah Yeahs — Sacrilege

Ännu en skiva jag borde spisa lite mer…

Young Galaxy — Out the Gate Backwards

Vad är det med mig och kanadensiska band? En kärlekshistoria.

Youth Lagoon — Mute, The Bath & Dropla

Förra sommaren upptäckte jag sent omsider Youth Lagoon, lyssnade på The Year of Hibernation innan jag avslutade min sommarflört. Nya skivan är lite muntrare, således inte riktigt lika bra, haha.

!!! — One Girl / One Boy

!!!

Inlägget gjort

Metz, Pustervik, 5:e mars.


Ni följer väl oss på Instagram? Då hade ni redan sett denna bild!

Igår var det dags för min WWDIS-debut, ni känner säkert till Stockholmsklubben som de senaste månaderna spridit sig till både Götet och Malmö? Innan Metz och förbandet We live in Trenches hade Woody West styrt upp en mindre spelning med Christian Kjellvander och amerikanerna Frontier Ruckus uppe i matsalen. Jag kom lite tidigt och smög upp och tittade på de sista låtarna med Frontier Ruckus, träffade en kamrat som var lyrisk över amerikanerna. Han hyllade dem med att säga att de hade Neutral Milk Hotel-vibbar. Han hade helt rätt, riktigt jävla bra americana.

Svenskarna We live in Trenches bestod av en mycket arg gosse i rött flankerad av två diskreta gitarrister, en fantastisk trummis och en rätt indiskret basist som spände ögonen i publiken. Antagligen var det denne basist Gaspard Augé i Justice alltid försökt se ut som. De spelade punk jag antagligen aldrig skulle lyssnat på på skiva, men live funkade det alldeles utmärkt och de försökte trycka in så mycket musik som möjligt på sin speltid. All heder till eder.

Efter nån öl till i baren gick då huvudakten, Toronto-trion Metz, på. Deras musik får mig att tänka på tidiga Nirvana, tänk Bleach. Riktigt jävla bra, alltså. Deras ”5 dollar light show” gick åt fanders efter några låtar så det blev ett blådaskigt, nedtonat ljus istället för det som skulle komma från den ursprungliga enkla ljuskällan. De håller jävligt bra live, kör på som satan och jag blir avundsjuk på frontmannen Alex Edkins, som har en tajt glasögonsnodd för att hålla sina glarrer på plats när svetten börjar lacka. Sådana måste jag skaffa, till dags läge har jag dansat sönder två par. Bandet är förbannat tajta och jag bara står och ler när de kör igenom deras finfina självbetitlade från förra hösten. Jag stannar kvar med en kamrat som idag fyller år och således har gett sig själv ledigt mitt i veckan. Fan, bästa födelsedagspresenten en kan ge sig själv. Ja, förutom en spelning med Metz, då!